Annons

Varför tar vi hand om varandra?

En fjärdedel av alla i Sverige hjälper någon som är äldre, sjuk eller funktionsnedsatt. I eller utanför sitt hem. Det kan handla om maken eller makan, om ett barn eller någon annan i familjen och släkten. Men även om en vän, granne eller arbetskamrat. De som vårdar någon i sitt eget hem, dvs någon man bor ihop med, brukar kallas för anhörigvårdare. Och om anhörigvårdare pratar vi allt mer. Politiker och alla som arbetar med vård och omsorg vet att utan anhörigvårdare rasar hela vård- och omsorgsapparaten samman, och därför har vi fått en lagstiftning som säger att kommunerna är skyldiga att på olika sätt stödja anhörigvårdarna. Så att de orkar. För orkar inte de, ja då måste den offentliga vården och omsorgen träda in, och det blir dyrt. Lätt som en plätt att begripa. Men en sak är att anhöriga, och då menar jag i det är sammanhanget makar och barn, idag är villiga att lägga sin tid på att vårda –  alldeles oavsett om man gör det av kärlek, omsorg eller plikt. Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer även nästkommande generationer vara beredda att göra samma sak?

Nu är ju jag inte ensam att fundera på det här. Runt om i landet sitter politiker och tjänstemän och forskare och andra som jag, och många av er, och spekulerar. Försöker komma fram till vad som verkar troligt. Och det intressanta här, tycker jag, är att alla de här välutbildade och erfarna människorna kommer fram till olika saker. Helt olika. Jag har i veckan pratat med kloka människor som säger att i framtiden kan vi inte räkna med några anhörigvårdare, för vi kommer inte att ha samma band till dem vi lever ihop med som vi har idag. För när vi blir gamla, då är vi gifta för femtioelfte gången (eller åtminstone tredje gången) och det betyder att vi har en mindre plikttrogen och möjligen kärleksfull relation till den vi lever ihop med och det kommer därför inte att vara tillräckligt viktigt för oss att vårda personen i vår närhet. Och barnen som finns i familjen, de är inte gemensamma barn, utan särkullsbarn och plastbarn och därför mer flyktiga relationer, och därför kommer inte heller de att vilja vårda den äldre personen. Själv tänker jag att jo, det scenariot låter kanske rimligt?

Det är den ena sidan. Den andra, de andra kloka personerna, säger att det kommer att bli tvärt om. Att just på grund av att vi kommer att ha varit gifta, eller sambos, med flera personer under livet, och just för att det finns fler barn omkring oss (även om de rent biologiskt inte är våra egna), kommer vi att ha fler människor runt omkring oss än vi har i dag, som vill ta hand om oss. En rätt så rimlig tanke. Det också.

Hur det blir får i se. Så är det alltid, och saker blir sällan som man tänkt ändå, och det finns naturligtvis ytterligare framtidsscenarier, och dessutom kan det bli på ett sätt som vi inte ens idag kan föreställa oss. Eller vad tror ni? Varför tar vi hand om varandra? Det är ändå det som är kärnfrågan här. // Lill

LÄS MER:  Uppdrag LIVET

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

7 Comments on "Varför tar vi hand om varandra?"

  1. Det finns annat också som kan gälla i framtiden, att vi har så tighta livspussel att vi inte hinner att ta hand om våra nära och kära, att samhället ställer så höga krav i andra sammanhang. Plus att vi inte vill offra oss på det sättet som gamla gör idag för vi är inte vana vid det. Tyvärr har jag en dyster framtidssyn.

  2. Det troligaste är att vi får varsin robot som duschar, vårdar isamt tar hand om oss och att känslan av ensamhet istället kommer att vara det stora och växande problemet. Tills robotarna lärt sig prata ordentligt förstås.

  3. Jag tror att det är en grundläggande egenskap för oss som människor att ta hand om varandra. Jag tror att alla hemska historier om hur människor inte bryr sig eller hjälper till blir uppmärksammade just för att de avviker från ett väldigt allmängiltigt mönster, nämligen att vi hjälps åt, på olika nivåer och på olika sätt. Det finns forskning som visar hur människan i sin tidigaste utveckling övergav strid och våld som konfliktlösning till förmån för samverkan. Kanske verkar detta resonemang helt orimligt i skenet av alla krig som de facto pågår, men jag tror ändå på denna beskrivning. Vi vill hjälpas åt. Vi mår bra av att samarbeta och vara sociala varelser… Jag tror detta gäller även då familjemönster och levnadsvillkor förändras.

  4. Min tanke om framtiden är att vi kommer att bli tvugna att ta hand om varandra och våra gamla då det inte kommer att finnas resurser i samhället att ta hand om den sociala omsorgen. Sedan tror jag även att det kommer att komma in allt mer privata alternativ och att klyftan mellan fattiga och rika kommer att öka ytterligare och att de som har pengar kommer att köpa sig omsorg och vård.

  5. Hos många, de allra flesta, finns någon form av beskyddarinsikt. Vi vill hjälpa varandra.
    Detta finns inbyggt i människan.

  6. Ja just, vi håller på att såga av den gren vi sitter på och blir tvungna att sänka kraven och minska vår standard drastiskt. Vi har överförbrukat vad jorden ger oss pluss dess reproduktion, ända till 140% sägs det och snart får vi betala tillbaka. Jordens befolkning har fördubblats sedan 1940-talet och nu lever 6 miljarder tämligen gott. Tre av dessa miljarder nästan i överflöd och den 7 miljarden svälter till döds. Det är klart att vi inte kommer att kunna finansiera en äldrevård med samma standard som nu. Vi får göra tidsresa 100 år tillbaks i tiden och tre generationer kommer att leva tillsammans igen. Inte säkert att äldrevården blir sämre för det. Jag är inte bakåtsträvare, men tänk efter, det kan bli så. Eller är det en utopi?

  7. Jonas i Älvdalens kommun | 15 november, 2011 kl. 16:59 | Svara

    Bor vi i en tätbefolkad rik kommun med bra skatteunderlag så är ålderdomen inget större problem materiellt sett. Men bor vi i en glest befolkad stor fjällkommun så får man hoppas på att inte alla unga flyttar till storstaden. Vad gör man när den siste överlevande i familjen bor ensam i sitt hus ute i skogen någon mil från närmste granne? Jo man får lita på att hemtjänsten kan komma fram åtminstonne någon gång i veckan och hjälpa till med dusch och matinköp. Det enda sällskap man har är TV och telefon och i bästa fall datoruppkoppling, men vad hjälper det när man har trillat med vedkorgen utomhus. Det är fruktansvärt att bli gammal. Det är kanske det som är helvetet enligt Bibeln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.