Annons

Varför är anhöriga nästan aldrig lika nöjda som brukarna själva?

Som student tyckte jag att statistik och matriser och nummer med kommatecken var urtrist. Jämförelser och korrelationer var som sömnpiller, och ja – en gång somnade jag faktiskt under en föreläsning i just statistik. Nu för tiden däremot, nu för tiden gillar jag att dra slutsatser ur statistiskt material och tycker att enkätsvar i olika sammanhang snabbt kan ge mig en överskådlig bild av något, vad det nu är. Även om jag är medveten om att svaren och slutsatserna alltid beror på hur man frågar och hur de presenteras.

En bild av hur nöjda människor är med äldreomsorgen får jag genom att läsa sammanställningar av brukarundersökningar. Ni vet enkäter där man på något sätt ska besvara frågor med en siffra. Om man är väldigt nöjd eller väldigt missnöjd, eller något däremellan. Så sammanställs svaren med en genomsnittssiffra eller ett genomsnittsnummer, och utifrån det kan jag sedan se mönster av olika slag.

När jag idag har gått igenom ett antal brukarundersökningar som ett antal kommuner har gjort, där man frågat personer som bor på äldreboenden, vad de tycker om att bo där, och personer som får hjälp av hemtjänsten, vad de tycker om den hjälp de får – då kan jag till exempel konstatera att de allra flesta är väldigt nöjda. Betydligt nöjdare än man skulle kunna tro när man läser om missförhållanden i äldreomsorgen i media (missförhållanden existerar naturligtvis, inte tal om annat, och dem ska man göra något åt, men jag menar på det stora hela). Visst, människor i beroendeställning, vilket man ju i det här sammanhanget är som brukare, tenderar att vara välvilligt inställda, och visst, som brukare får man ofta en personlig relation till personalen och det kan påverka hur man besvarar en enkät – men med det i bakhuvudet så verkar folk ändå vara väldigt nöjda. Det är ett mönster jag kan inte ens om jag vill, kan tolka på något annat sätt.

LÄS MER:  Vad önskar du?

Ett annat mönster är att anhöriga i princip aldrig är lika nöjda som personerna det gäller. Som anhörig är man är inte lika nöjd med maten, inte lika nöjd med de sociala aktiviteterna – inte lika nöjd med något faktiskt. Och min fråga är varför. Någonstans tänker jag sorg och vanmakt och ibland dåligt samvete och att det påverkar ens svar som anhörig. Eller? Tänker ni något annat? // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

11 Comments on "Varför är anhöriga nästan aldrig lika nöjda som brukarna själva?"

  1. Anders Ahlström | 3 maj, 2012 kl. 08:49 | Svara

    Vad drar du då för slutsats av att brukarna är mer nöjda än de anhöriga+ det sägs ju att alla sådana här brukarundesökningar generellt har kring 80% nöjda besvarare, men att det inte är en garanti för att brukarna är såpass nöjd. Det är ofta så att brukarna inte vill vara för kritiska och kanske inte alltid svarar ärligt. Denna form av brukarundersökningar som visar på nöjdhet har starkt kritiseras. även liknanebrukarundersökningar som görs i andra sammanhang typ hur väl trivs du i din kommun och hur bra fungerar busstrafiken så är utfallet mycket ofta att kring 70-70% är nöjda. Så vad kan man egentligen få ut av sådana undersökningar?

    • Anders Åbom | 3 maj, 2012 kl. 08:57 | Svara

      Är det verkligen vetenskapligt belagt att det inte går att få ett rättvisande resultat i brukarundersökningar? Jag tror att detta att undersökningarna inte stämmer, inte stämmer! Fram med de undersökningar som visar på det. Vilket ju iofs betyder att någon kunnat mäta den verkliga nöjdheten! Så det kan inte vara omöjligt. Jag tror tvärt om att om metoderna för undersökningarna är korrekta ska vi lita på dem tills vi får en annan mätning eller metod som är bättre. Så fungerar vad jag förstår all evidensbaserad vetenskap.

  2. Anders Åbom | 3 maj, 2012 kl. 08:52 | Svara

    Teorin om gerotranscendens (som vi iofs inte ska debattera här) pekar på en rad förändringar hos människor, förändringar i existentiella frågor som kommer med åldrandet. Förändringar som yngre ofta inte förstår och inte sällan misstolkar. Flera av de förändringarna i livsfrågor och förhållningssätt kan ge en naturlig bakgrund till olikheterna du tar upp här, som troligen alla som jobbar med de här frågorna har funderat över. För mig betyder det att det inte behöver vara så ”tunga” känslor hos de anhöriga som sorg, vanmakt eller dåligt samvete utan kanske bara en annan syn på vad det innebär att vara hjälpbehövande och utsatt för andras ”goda gärningar” än de äldre själva har. En förklaring som kan avdramatisera den här skillnaden och förenkla dialogen. Anhöriga borde läsa Lars Tornstam…

    • Yvonne Larsson | 3 maj, 2012 kl. 09:50 | Svara

      Tvärt om tror jag. Att det är de här känslorna det handlar om, det du kallar för tunga känslor. Det är mycket berörande att se sin förälder bli äldre och inte klara sig själv. Det rubbar hela ens världsbild samtidigt som man som barn inte har möjligheten eller ens vill ta hand om sin förälder och det är då lätt att projicera sin vanmakt och t.o.m. ilska på samhället.

      • Anders Åbom | 3 maj, 2012 kl. 15:54 | Svara

        Jag menar inte att det INTE kan vara tunga känslor. Det vet jag av egen erfarenhet. Men jag tycker ofta det används som en slags avvisande av det som framförs, ”det säger de för de har dåligt samvete”. Jag menar att vi kan möta de anhörigas mindre välvilliga inställning bättre om vi inte gör så många egna förklaringar till den.

  3. För det första så har det ett stort nyhetsvärde i att klaga över misshälligheter inom vården och media är inte sena att förstora brister och orsaker till klagomål. För det andra, anhöriga som i flesta fall är barn till patienterna, klagar mer mycket mer än patienterna och det beror, tror jag, på skuldkänslor och känsla av otillräcklighet, för det första och för det andra så är barnen(de anhöriga) minst tjugo år yngre och en sak är säker, så gott som alla människor ändrar karaktär och personlighet med stigande ålder. Det kan mycket väl vara så att de åldrade patienterna är nöjda med sin situation eller tolererar den av förnuftsskäl. Medan de anhöriga barnen med ljus och lykta letar efter något att klaga på.

  4. Precis som andra har beröt så borde brukarundersökningar tolkas med viss försiktighet. Dels så bör man tänka på att de flesta som tillfrågas inte vågar vara 100% ärliga med rädsla för att det kan slå tillbaka. Dels finns det också någon form av ”svenskhet” med att inte klaga. Sedan måste man också se till hur undersökningen är genomförd. Har alla fått svara? Är det särskilda personer som lämnar ut/frågar eller är det personalen som lämnar ut och tar in svaren? osv.

    Även anhörigundersökningar bör tolkas försiktigt. I båda fallen så är det lätt hänt att den som svarar påverkas här och nu och ofta inte ser långitunellt tillbaka. Hände det något i går som påverkade mig negativt så kommer det också påverka min svar negativt.

    Dock så ger brukar- och anhörigaundersökningar en viss fingervisning om vart det bär an i kommunerna. Men får jag som enhetschef ett resultat som pekar på 100% nöjda och enda klagomålet är en påstådd saxstöld så bör jag nog fundera på resultatet.

  5. Jag känner mycket väl igen detta, brukarna säger att de är nöjda men nära anhöriga är mindre nöjda. Kanske är det så att anhöriga inte riktigt kan acceptera att brukaren hamnat på ett hem oförmögen att göra saker som alltid innan funnits i dennes vardag. Anhöriga kan eller vill inte ta till sig att saker förändras, att brukaren kanske inte längre vill sitta och titta på tv som hon/han alltid gjort tidigare. Brukaren som tidigare satt uppe länge på kvällarna helt plötsligt vill lägga sig kl 19.00. Då känns det ibland som om anhöriga tycker att vården inte är bra. De kan inte förstå att det är brukarens egen vilja att lägga sig tidigt.

  6. Yvonne Larsson | 7 maj, 2012 kl. 13:03 | Svara

    Jag finner det olustigt att läsa att brukarna helt plötsligt vill lägga sig kl 19, som om de verkligen handlade om deras vilja. Vi ska inte glömma vad som sitter i väggarna i Vårdsverige och hur mycket av personalens vilja och rutiner påverkar brukarna. Alla som bor på ett ålderdomshem lär sig att personalen vill att man ska gå och lägga sig tidigt. På ålderdomshem där brukarna erbjuds en möjlighet att vara uppe länge vill brukarna vara uppe längre. Blunda inte för det.

  7. Jag märker väl att Ni yngre inte tror på en ändrad personlighet, , ett ändrat tänkande och en större förståelse för sammanhangen vid stigande ålder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.