Annons

Var går gränsen för självbestämmandet?

Självbestämmande. Smaka på ordet. Om du arbetar med vård, stöd och omsorg är chansen förresten stor att du redan gjort det. För ordet, eller snarare vad det betyder, är kraftfullt och förekommer i både Socialtjänstlagen och Lagen om stöd och service (LSS), två av de lagar som reglerar äldreomsorgen respektive handikappomsorgen i Sverige.

Är vi överens om att det betyder att vi ska få bestämma själva? Det är visserligen en grov förenkling, men i princip? Jag tror det. Men är vi sedan överens om var gränserna går och vad det faktiskt betyder i människors vardag?

När jag arbetade i en gruppbostad hade jag och mina arbetskamrater ofta diskussioner om vad personerna som bodde där skulle få bestämma själva. Skulle vi låta den äldre kvinnan med Downs syndrom gå ut på stan klädd i en klänning som vi själva tyckte passade bäst på en femårig flicka? Kvinnan skulle utan tvekan bli uttittad, dra till sig uppmärksamhet i onödan, mer än vanligt. Vore inte det bäst för henne att vi på något sätt övertygade henne om att sätta på sig något annat? För hennes egen skull naturligtvis.

När jag senare arbetade i äldreomsorgen handlade diskussionerna om lite andra saker, men grunden var densamma. Hur mycket ska individen få bestämma själv och hur mycket ska man som personal gå in och bestämma? Uttryckligen bestämma, lirka, övertyga eller manipulera? Ska hemtjänstpersonalen verkligen köpa två lådor vin i veckan till mannen som vill ha hjälp med just det? Är inte det att bidra till hans alkoholberoende? Eller är han alkoholist, kanske gillar han bara vin. Kanske vill han bjuda sina vänner. Och om han är alkoholist, kan han inte få vara det, han är ju ändå åttio år? Vardagliga exempel och inte särskilt ovanliga heller.

Så vad menar vi med självbestämmande? Är det ok så länge man inte väljer sådant som vi andra anser vara skadligt? Är självbestämmande bara ok så länge man väljer sådant som majoriteten väljer? Hur tänker ni och varför? //Lill

LÄS MER:  Uppdrag LIVET

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

8 Comments on "Var går gränsen för självbestämmandet?"

  1. Monica von Martens | 26 augusti, 2010 kl. 09:10 | Svara

    Jag har en syster med Down’s syndrom och för mig är det helt självklart att kvinnan i ert exempel själv bestämmer vad hon tar på sig när hon går ut.
    Man kan som anhörig eller vårdare naturligtvis respektfullt framföra sina synpunkter, på samma sätt som man gör till andra vuxna närstående, men man kan aldrig förvänta sig att bli ”åtlydd”. En person med Down’s kan väga andras synpunkter mot sin egna och därefter bestämma hur hon gör.

  2. Gunnar Brolin | 26 augusti, 2010 kl. 10:38 | Svara

    Detta är en balansgång, de sjuka som har lite mer självkänsla kvar, dom bör få bestämma lite mer över sej själva! Gäller det gravt dementa och förståndshandikappade, så bör dom avledas och lirkas med tills dom kommer ifrån sina fastkörda tankar och det kan göras av skicklig personal! Utan att den lilla gnuttan av självkänsla som ev. finns kvar hos den sjuke förloras!

    • Klokt uttryckt! Har själv en mamma som sannolikt behöver demensboende och/eller andra ganska omfattande stödinsatser men då kommer hemtjänsten in och pratar om självbestämmanderätt, saker som vi redan pratat och diskuterat tillsammans med vår mamma på vårdplanering. Som jag förstått av min mamma (kan väl inte helt lita på hennes version) ringer hemtjänsten upp sen och undrar om hon verkligen är intresserad. De insatser som det planerats för konstaterar vi dock blir till intet och vi anhöriga får göra jobbet. Det går bra tydligen att undslippa sig ansvar med självbestämmanderätten som utgångspunkt. Med vänlig hälsning, Kerstin D

  3. Så här brukar jag tänka: ”Jag kränker inte din autonomi om jag agerar utifrån hur du själv skulle agerat om du hade varit frisk eller haft mer vetskap om konsekvenserna av din handling..”
    Men för att jobba efter detta måste man ha väldigt god kännedom om den det handlar om, annars agerar man ju på eget bevåg..

  4. Gunnar Brolin | 26 augusti, 2010 kl. 13:57 | Svara

    Det är kruxet, hur ska man kunna veta hur personen i fråga, skulle ha agerat som frisk?? Skicklig och empatisk personal ställs inför svårigheter och har bara att prova sej fram och på det viset erhåller dom ovärdelig erfarenhet!!

  5. Ja det absolut inte lätt!, men man kan ha mycket nytta av vårdtagarens bakgrundshistoria, välkomstsamtal, individuella genomförandeplan, anhöriga osv för att försöka skapa sig en bild. Det görs tyvärr inte överallt utan det är ibland bara kontaktpersonen och ev vice kontaktpersonen so har den informationen.
    Sen, precis som Gunnar skriver, ställs personalen inför svårigheter och prövningar som leder till att de får en erfarenhet, kunskap och människokunskap som man inte kan läsa sig till.

  6. Jacqueline Manriquez | 4 september, 2010 kl. 12:51 | Svara

    Alla människor har rätt att bestämma över sin vardag och sitt liv! Vi som arbetar inom omsorg har ansvaret att vara extra lyhörd så att varje människa får möjligheter att utöva sin rätt.

  7. Jag jobbar inom hemtjänsten och stöter på det problemet varje dag, vi har en person som alltid vägrar duscha. Ibland kan det gå 2 månader utan att hen blir duschad och då känns det inte bra som person att ännu en gång få ett bestämt nej till duschen och då börjar man försöka övertala och lirka personen in i duschen i alla fall och då tar man ju bort deras självbestämmande rätt men för den personens bästa i åtanke… det är väldigt svårt det där!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.