Annons

Mitt meningslösa liv

Min son är 18 år. De senaste åren har han då och då sagt till mig och sin pappa att han inte förstår hur vi står ut med våra tråkiga liv. Han har liksom stönat fram det och i någon slags arrogans i kombination med något som liknar oro, menat att våra liv (hans föräldrars) är så ointressanta och tomma och därför helt meningslösa. Varje gång han sagt så har jag tänkt att ”ja, det är väl som det ska, det är liksom inte meningen att en artonåring ska tycka att mitt liv är särskilt spännande” (vilket jag faktiskt ibland tycker att det är). Samtidigt har jag funderat lite på det han sagt, lite självrannsakan är ju aldrig fel: Tycker jag verkligen att jag har ett bra liv, ligger det något i det han säger osv. Men nej, jag har för det mesta kommit fram till att jag är rätt så nöjd med mitt liv.

Det där med att barn har åsikter på sina föräldrars liv är något jag nu tänker på när jag plöjer igenom ett antal brukarundersökningar från ett antal kommuner där man frågat brukare i äldreomsorgen och deras anhöriga om vad de tycker om omvårdnaden, stödet och servicen brukarna får. Samma sak där nämligen. Brukarna verkar över lag vara ganska nöjda (det ser lite olika ut i olika kommuner, men rent generellt). De anhöriga däremot är sällan lika nöjda, utan tenderar att vara mindre nöjda med det mesta. Och varför då denna skillnad mellan vad brukarna tycker och vad deras anhöriga tycker? Ett skäl till sådan diskrepans som ofta nämns är att äldre människor inte klagar. Äldre människor är tacksamma och biter ihop. Äldre människor är inte vana vid att ifrågasätta, vågar inte, och sätter sig definitivt inte upp emot överheten, dvs kommunens äldreomsorg (eller för all del, privat utförd äldreomsorg). Och det där sägs så ofta att det har blivit som någon slags sanning.

LÄS MER:  Pandemitips

Men tänk om det inte är sant. Tänk om brukarna i äldreomsorgen inte är värnlösa eller rädda, utan precis så nöjda som de säger att de är. Att de anhöriga, barnen i de flesta fall, tycker som de tycker av helt andra skäl. Kanske för att de tycker att mammas eller pappas liv verkar så tråkiga, precis som min artonåring tycker om mitt liv, och för att de känner att sådär vill de verkligen inte leva sina egna liv när de själva blir äldre. För så meningslöst det verkar. Kan det vara så? (Jag menar om vi inte fokuserar på de brukare som drabbas av uppenbar vanvård eller som själva tycker att livet känns meningslöst, för de finns också, utan mer allmänt.) // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

17 Comments on "Mitt meningslösa liv"

  1. Anonym enhetschef | 4 maj, 2011 kl. 19:25 | Svara

    Jag har jobbat i vården i tjugofem år först som uska och sedan utbildade jag mig och började som enhetschef. Jag har träffat så många anhöriga som klagat på vården och som sagt att deras anhöriga har det så tråkigt och är så ensamma. I nästa sekund har de åkt hem för att de måste gå ut med hunden. De anhöriga som klagar mest är de som hälsar på minst. Kan det ha med deras egna dåliga samvete att göra? Ibland tror jag att det är så men jobbar man i äldreomsorgen får man inte säga sånt till de anhöriga utan man ska bara hålla med.

  2. Gunnar Brolin | 5 maj, 2011 kl. 07:08 | Svara

    Jag är benägen att hålla med den anonyme. Men jag håller inte med om alla de funderingar Lill har, de äldre ”brukarna”, vilken ”jävla” benämning på en vårdbehövande människa, har helt enkelt större förstånd på grund av lång erfarenhet och förstår att det inte går att begära det orimliga. De anhöriga, i regel en generation yngre, är helt enkelt bortskämda till tusen och är inte sena att begära allt!!!

  3. Men om de anhöriga är bortskämda och vill begära allt, ja då fyller de ju en rätt viktig roll om man tänker efter? Om vi tänker tillbaka till det tidigare ämnet att ha orealistiska mål menar jag. För om anhöriga är missnöjda och vill ha mer till de äldre så tänker vi till (det gör vi ändå också förstås).

    Det är klurigt att veta när vi ska vara nöjda med hur det är och när vi ska kämpa vidare för att förbättra. Vi får helt enkelt se till individens bästa och lyssna in dennes önskemål.

    Sedan kan alltid önskemål/klagomål framföras på olika sätt.

  4. Anders Åbom | 5 maj, 2011 kl. 07:32 | Svara

    Det här är en bra fråga! Jag tror inte anhöriga överlag är bortskämda och inte heller att de äldre skulle nöja sig med allt. Däremot tror jag det finns två rätt allmängiltiga krafter som påverkar detta: Vi har alla en stark drift att ”gilla läget”, att finna oss tillrätta inom det vi uppfattar som det ”normala”. Vi har också en stark drift (kanske fel ord) att försöka ställa tillrätta för våra nära och kära, särskilt det vi inte själva direkt råder över. Det är rimligt att anta att om vården av äldre utfördes av anhöriga i den omfattning som gäller t.ex. i en del av våra fattigare EU-länder skulle klagomålen på de äldres villkor från anhöriga inte vara så stora. Vi har lämnat ifrån oss det praktiska vardagliga och upplever med det en stark oro för att det inte ska vara bra. Det är högst mänskligt, inte bortskämdhet, tycker jag. Det hela späds nog på av att det trots allt – av de flesta – upplevs som en skyldighet att ta hand om sina närstående. Jag tror att vi måste ta både de äldres nöjdhet och de anhörigas missnöjdhet med samma allvar och se att det är två sidor av samma mynt.

  5. Sonja Werelius | 5 maj, 2011 kl. 08:16 | Svara

    jag tror att det handlar om att överföra sina egna behov och önskningar, utan att tänka på att den äldre personen inte har samma behov eller önskningar. När man är 90 år, finns vanligtvis inte samma ork för aktiviteter, som när man är 70 år. Den yngre generationen kan inte fullt ut förstå eller sätta sig in hur det är att vara 20, 40 eller 60 år äldre.

  6. Jag ser generella tendenser i detta. När vår kommun har analyserat ”Nöjd kund index” och ”Nöjd medborgar index” ser vi tex att de som är minst nöjda med barnomsorg är inte kunder där. Samma sak med äldreomsorg. De som är mest missnöjda med kvaliten är inte målgruppen. Samma sak för socialtjänst.

    Allmänheten och anhöriga verkar generellt ha lägre förtroende för kommunal verksamhet än de som är våra målgrupper/kunder.

  7. Gunnar Brolin | 5 maj, 2011 kl. 08:39 | Svara

    Ni får vinkla det hur ni vill! Jag menar, under de mycket gamlas leverne fanns ingen möjlighet att få allt de pekade på och önskade att få och det har faktiskt varit en fostran för dem! De som lever nu, de som är flera generationer yngre har helt andra fordringar och dom är bortskämda!!

  8. Det ligger mycket i det som Lill skriver. Jag tror att när det gäller personal och anhöriga, så är det kommunikationen mellan dessa båda parter som brister på boenden.

    Anhöriga är en resurs för personalen som tagit över omvårdnaden av föräldern. Många äldre är ochså nöjda med det liv de haft. Det kanske är livets gång helt enkelt.

  9. Jag tror inte att det handlar om bortskämdhet utan mer om det Sonja W skriver om. Vi överför våra egna behov, upplevelser av meningsfullhet till den situation som de äldre omsorgsbehövande har.
    Läste i dagarna i GP om att generellt sett är det en fara för kvaliteten i skolan att vi i den offentliga debatten beskriver den svenska skolan så negativt.
    90-95% av elever och personal är nöjda med sin skola.
    Jag tänker mig att det är på liknande sätt med äldreomsorgen. Ju mer vi fokusera på och medialt uttrycker hur bedrövligt och dåligt det är så riskerar vi att skrämma bort nya människor från att söka sig till dessa yrken. På så sätt försämrar vi kvaliteten.
    Det ger även en mindrevärdeskänsla hos och en upplevelse av att vara misslyckad bland personalen, när man ständigt får läsa eller höra i debatter hur dåligt det är inom skola och omsorg.
    Det är stor skillnad mellan att vara förnöjsam och att vara liknöjd. De förnöjsamma ser positivt på sin situation men är öppna och engagerade i förbättringar och förändringar.
    jag är beredd på att säga att vi har aldrig haft en bättre äldreomsorg än den vi har nu i Sverige.
    Då tänker jag in sjukvård, hemtjänst och särskilda boenden, serviceboenden, trygghetsboenden,mm.

  10. Kjell Malm | 5 maj, 2011 kl. 09:13 | Svara

    Läs gärna boken ”Konsten att leva innerligt” av Ted Harris för att vidga perspektivet gällande livets mening

  11. Gunnar Brolin | 5 maj, 2011 kl. 10:07 | Svara

    Det duger bra med att läsa eller ha läst ” konsten att vara snäll” av Einhorn!!

  12. Gunnar Brolin | 5 maj, 2011 kl. 10:20 | Svara

    Livet behöver inte vara meningslöst för de omhändertagna gamla! Tänk bara att få prata med likalottade i lugn och ro! Och vara omgiven av pratsam, empatisk personal, precis som min hustru hade det den sista tiden hon levde i sin alzheimervärld!!

  13. Min mamma levde sina sista år på ett privat vårdhem där de blandat personer med demens och andra. Mamma var inte dement. Dagarna var meningslösa och många i personalen var oengagerade. Mamma hade bland annat sin syster som besökte henne flera timmar varje dag. Vid de årliga uppföljningarna frågades det om nöjdhet. Undrar vilka som svarade eftersom vårdhemmet ansåg att svaren var positiva?De dementa som satt och stirraden in i väggen alternativt på en tv som oftast visade myrornas krig eller deras anhöriga som inte besökte dem så ofta? Mamma såg och hörde och hade ett uselt liv på det vårdhemmet! Alla vi i anhörigföreningen var kritiska och hade samma upplevelser. De som då var engagerade i anhörigföreningen besökte sina anhöriga varje dag och uppevdes som en nagel i ögat av personalen. Vårdboendet ansåg att de boende var nöjda och att det var fel på oss i anhörigföreningen. Vi fick ge upp till slut. Ingen lyssnade på oss. Varken ledningen eller de ansvariga i kommunen.

    Det ser olika ut på olika ställen. Men om man börjar påstå att anhöriga över lag gnäller om påhittade missförhållanden i äldreomsorgen när det i själva verket fungerar såå bra kan det bli väldigt tokigt.

  14. Gunnar Brolin | 10 maj, 2011 kl. 11:57 | Svara

    Att blanda dementa och ickedementa är förkaskligt, det säger sunda förnuftet!
    Min fru vårdades i dryga sex år på en vårdinrättning som i alla fall jag upplevde som i det närmaste perfekt.( Perfektion går inte att uppnå)! Därför har jag inget att klaga på. Ytterligare en erfarenhet har jag av demensvård och det i samma kommun. Min hustrus fyra år yngre syster vårdas på ett hem, där man inte heller har anledning att klaga på vårdkvaiteten! Om det nu händelsevis är så ojämn kvalitet på vården i olika kommuner, varför i hellskotta dras inte lärdom från de vårdinrättningar som lyckas bra!?

  15. Alla som jobbar inom vård har makt även om detta inte vill erkännas. Hur makten utövas i förhållande till den behövande eller dess anhöriga beror på vilken yrkesetik som råder på arbetsplatsen. Allt handlar om vem som är ledaren på respektive arbetsplats och vad denne vill se, vilka människor denne omger sig med och vilken handlingskraft som finns när man ser felaktigt bemötande. Bl a inom vården, de som arbetar praktiskt med omvårdnad och omhändertagande finns många som är där av fel anledning! Som anhörig känns det direkt om det råder kärlek och en öppen atmosfär eller ej. Vi känner oss hotade om vi inte upplever trygghet. Otillräckligheten finns ju redan hos oss, när vi lämnat bort våra nära och kära i händerna på andra människor. (detta händer nog omedvetet också redan när vi som föräldrar lämnar våra små barn på dagis ). Detta gäller både personal inom vården och anhöriga. Personalen känner väl sig också otillräckliga i arbetet och har väl också anhörga?Hur ska vi orka bära all denna otillräcklighet när vi möts och inte komma i försvarställning? Alla människor, även jag, skulle fundera lite över om det man tänker är det rätta i situationen och kanske avstå från att ”handla” per automatik. Att vi tar oss tid och lyssnar på budskapet, så brukar det ordna sig, alltså att vi möter varandra på det plan den andre kan förstå. ”Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord muntrar upp”!

  16. Gunnar Brolin | 10 maj, 2011 kl. 13:25 | Svara

    Just det det kan vara så att en enhetschef helt enkelt blir överkörd av en anställd med nollempati och dessutom en aning psykopatisk läggning. En sådan människa är svår att rå på! Enligt av vad jag läst så är det möjligt att mäta empatigrad och vänlighet så pass noga att en person kan klassas som lämplig för att vårda människor. Varför inte använda sej av den möjligheten? Därmed inte sagt att den mer empatilöse inte passar för andra arbetsuppgifter!

  17. Mari Lindberg | 12 maj, 2011 kl. 08:21 | Svara

    Häromdagen väntade en grupp äldre på sjukgymnastens gruppgympa. Medan de väntade började personalen bolla med dem och alla brister ut i fantastiska härliga skratt i sin iver att fånga bollen. Jo, jag tror att det är för lite av stimulans i vården även om våra kloka äldre säger sig vara nöjda. Men jag tror att det kan vara så att våra måttstockar med yngre ögon sett inte stämmer med de äldres. Kanske kan skrattet få vara en måttstock?
    Bland de äldre jag möter i arbetet finns det några som jag aldrig har sett skratta eller le. Jag har bara sett oro i deras blick och bittra stela ansikten. Vad det än beror på tror jag att dessa människor inte skulle beskriva att de är nöjda även om deras sorg inte beror på bemötande och var de bor och vem som vårdar. I det dagliga livet behöver vi kunna prata och skratta tillsammans då och då. Det kan lindra oro och lätta upp vardagen lite. Vänliga ord, leenden, bekräftelse och dagliga stunder av skratt ger stimulans och ökar nöjdheten. Låt oss hitta de stunderna. När hörde vi en äldre persons befriande skratt senast?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.