Annons

Vad blundar du för?

Ponera att det stämmer det som vi fått höra om Kungsgården i Kumla, om att några i personalgruppen, under flera år, på olika sätt kränkt dem som bor där. Då är väl inte det underligaste att kränkningar faktiskt förekommit, utan snarare att folk omkring har vetat om vad som pågått – och inte gjort någonting åt det. Eller vad tycker ni? Att det utvecklas subkulturer, i synnerhet bland grupper där insynen är dålig, i det här fallet handlar det enligt pressen om personer som arbetat på natten, är inte konstigt. Och att det finns personer i vården och omsorgen som har behov av att sätta sig på folk, även om det råkar handla om äldre människor som har liten eller ingen chans att försvara sig, är heller inget nytt. Sådana finns över allt. Men att arbetskamraterna väntar i åratal med att göra en anmälan, det är oroväckande och det säger en del om klimatet på en sådan arbetsplats. Jag vet, jag vet. Det finns alltid förklaringar till allting, vi människor brukar agera logiskt utifrån hur vi uppfattar en situation, och det finns feghet och rädsla, och det finns bekvämlighet. Oavsett om man är undersköterska, chef eller politiker.

Men man kan ju faktiskt besluta sig för att inte titta bort, inte kröka rygg, inte vika ner sig. Det är bara att bestämma sig. För det finns alltid något vi blundar för. Något som många känner till, men som inte sägs. Vad handlar det om på din arbetsplats? // Lill

LÄS MER:  Nyhetsbrev 24 september 2020

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

7 Comments on "Vad blundar du för?"

  1. Hur kan man fortsatta arbeta på ett ställe när man är så pressad att man måste köra över och kränka andra? Jag trodde att man sökte sig till dessa arbeten för att man vill ge omvårdnad.

  2. Gunnar Brolin | 28 oktober, 2010 kl. 08:19 | Svara

    Det finns alltid någon eller några bland personalen som helt saknar empati och dessutom utövar ledarskap med en elak mental styrka som skrämmer arbetskamraterna till tystnad! Men sådana kan sorteras ut redan vid antällningsintervjuerna, om manken läggs till!!

  3. Du kanske inte är samma person idag som Du var när Du anställdes för 23 år sedan.

  4. Tyvärr förekommer övergrepp inom vård och omsorg dagligen i Sverige, inte bara inom äldrevården utan även inom psykiatrin och inom omsorgen. När man ställer frågan till en personalgrupp: Skulle du anmäla din kollega om du såg att han/hon begick ett övergrepp?, då svarar ca 90% nej. Så stor är konflikträdslan. För att ingjuta mod hos sin personal så måste cheferna till 110% stötta sin personal i dom här frågorna. Personalen måste vara trygg när de anmäler, måste veta att de har sin chef med sig genom hela anmälningsprocessen. Då först kanske vi kan se att fler vågar bli ”visslare”.

  5. Har ibland klagat till chefen om brister men ingen respons

  6. Gunnar Brolin | 28 oktober, 2010 kl. 11:27 | Svara

    Det skulle inte vara nödvändigt med varken ”tjallare eller visslare” om man hade rätt utbildade ”head-hunters”som såg till att bara sådana med tillräckligt hög empatigrad anställdes i vården. De övriga passar säkert mycket bättre i en mängd andra yrken! Det är nog så att en person förändrar personlighet flera ggr. under livstiden och den empatiska förmågan ökar. Gör den inte det då är man lagd åt det psykopatiska hållet och det har man med sej från födseln!

  7. Jag utbildade mig till uska för ca tio år sedan, har varit på tre demensboende där de flesta ur personalen kränkt de boende på fasansfulla sätt, det finns alltid någon eller några i gruppen ”som bestämmer” och sätter normen för övriga i gruppen, Jag har sett både chefer och sjuksköterskor som ”hängt” med den som bestämmer, det är rysligt och förfärande. Att förändra är ytterst komplicerat och är otroligt svårt trots att jag själv har mycket skinn på näsan och försökt förändra så är det nästan omöjligt. Man får kämpa själv och det är så många hinder ivägen. När jag hamnade på min tredje arbetsplats i en annan kommun och insåg att det var lika illa så tar man sig ju för pannan. Jag pratade med chefen flera gånger men hon valde att lyssna på de andra, jag vart utfryst och mobbad och bröt till sist ihop. Sjukskriven och byte av arbetplats. Till sist blir man inte lika angelägen om att påtala fel för man får så mycket stryk. Nu har jag efter tre år i alla fall gjort tre lex Sarah anmälningar men INGEN på den arbetaplatsen håller på mig, inte chefen inte arb kamrater, inte sjuksystrar NOBODY!!! Det är många förändringar som vill till för att vi skall få en miljö för människor som själva inte kan göra sin röst hörd, och hittar jag NÅGON som är beredd att lyssna och hjälpa mig att jobba för detta så kör vi….

    Lena Engberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.