Annons

Vad är det vi frågar efter när vi väljer äldreomsorg?

På väg till bussen kommer jag på att jag behöver en ny mascara, och jag tittar på klockan – jodå jag hinner. För hur lång tid kan det ta att köpa en mascara? Så jag springer in på varuhuset och får direkt kontakt med en kvinna bakom sminkdisken. Jag vill ha en mascara, säger jag lite stressat. Kvinnan ler tillmötesgående och undrar vad för en sort jag vill ha. En svart, säger jag, för det vet jag definitivt att jag vill ha. Vattenlöslig eller vattenfast, undrar hon då och även nu är jag snabb med svaret. Vattenlöslig vill jag ha. Inget krångel när jag ska tvätta bort den på kvällen. Kvinnan fortsätter att le men gör ingen som helst ansats att gå och hämta en mascara till mig där bakom disken. Istället vill hon veta om jag vill ha en mascara som förlänger (ögonfransarna) eller en mascara som förtätar (ögonfransarna). Nu har jag inget snabbt svar. För även om jag använt mascara i trettio år, vet jag inte om de har förlängt eller förtätat. Det är inget jag funderat på. Så jag stirrar fånigt på henne och funderar på om jag ska strunta i mascaran, att hinna med den där bussen känns viktigare. Men så kommer ytterligare en fråga, en hjälpsam sådan. Du kanske vill ha en som både förlänger och förtätar, undrar hon. Och jag nästan skriker av lättnad – JA, det vill jag. Jag slipper välja, hit med en som gör båda delarna och saken är löst. Men nej. Fler frågor. Silikonborste eller vanlig borste? Borste som separerar eller inte? Till slut ger jag upp. Jag vet inte, är jag tvungen att säga. För jag vet verkligen inte.

Expediten ger också upp med frågorna. Hon vänder sig om och plockar fram några olika mascaror från hyllan bakom sig, och lägger dem på disken. Då ska vi se, säger hon, då ska jag berätta lite mer om de här olika mascarorna. Jag tittar på mascarorna framför mig. De är alla svarta och alla vattenlösliga. Alla är av den sorten att de både förlänger och förtätar. Men ändå verkar det finnas mer att berätta, om de där skillnaderna. Fast då orkar jag inte längre. Jag vill ju hinna till bussen (och förresten hade jag nog inte orkat mer även om jag inte hade haft en buss att passa). Istället frågar jag henne mer direkt: Använder du någon av de här mascarorna? Hon nickar, ler och håller upp en av dem framför mig. Mer tillåts hon inte göra innan jag säger ”tack, då tar jag den”.

LÄS MER:  Hur har ni vinterombonat vid plexiglaset?

Medan hon lägger mascaran i en påse och slår in priset i kassaapparaten, tittar jag på klockan och förstår att jag inte kommer att hinna med den där bussen. Lite irriterad är jag. Att hon gjorde det så svårt för mig, jag ville ju bara ha en mascara. Dyrt blev det också eftersom jag gick på hennes rekommendation. Kanske borde jag ha varit mer förberedd, vetat exakt vad jag ville ha. Har jag mig själv att skylla?

Nu handlar det här om att välja en ynka mascara. Inget livsavgörande direkt. Fast ändå. När vi ska välja, gäller det att veta vad vi vill ha, eller åtminstone veta vad vi ska fråga efter och känna till alternativen. Hur är det när vi ska välja andra saker? Äldreomsorgsboende eller hemtjänstföretag till exempel.

Missförstå mig inte. Jag tycker det är bra att det finns olika mascaror att välja mellan, och bra att vi själva i allt större utsträckning får välja var vi vill bo eller vilka som ska hjälpa oss i mitt våra hem när vi inte klarar allt själv längre. Men vet vi vad vi vill ha? Vad är det äldre människor frågar efter när de väljer äldreboende eller hemtjänstföretag? Vet ni? Berätta gärna i så fall. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

8 Comments on "Vad är det vi frågar efter när vi väljer äldreomsorg?"

  1. Beslutsångest | 1 december, 2011 kl. 08:01 | Svara

    För många valmöjligheter skapar ångest. Efter att ha gjort ett val kommer jag ganska ofta på mig själv med att undra vad som hade hänt om jag hade valt ett annat alternativ. Hade det blivit bättre??? Eller kanske rent av sämre??? Än så länge har jag bara behövt välja triviala saker, som mascara. Kan tänka mig vilken ångest det kommer att innebära att fundera på om jag har valt rätt form av boende åt mig, mina föräldrar, eller – hemska tanke – kanske rent av något av mina barn!

  2. Det är också skillnad på val och val. Dels på om vi väljer mellan varianter av något vi vill ha eller om vi tvingas välja något vi helst ville slippa. Det gör valet svårare menar jag. Här är vi ibland lite glättiga i ”kundperspektivet”, allt blir bra om vi bara får välja själv. Skulle jag operera magen (vilket jag gjort) skulle jag inte vilja ha alternativ att välja bland. Inte ens om det bara gällde vilken färg det var på gardinerna i sjukrummet. Jag tror inte jag skulle kunna välja på medicinska alternativ. Och det ger ju HSL som tur är inte möjlighet till. (Jag menar vårdgivaren avgör vad som ingår i vården, hur den ska utföras)
    En annan skillnad är ju om vi har möjlighet att överblicka konsekvenerna av vårt val. Om vi väljer utförare av sociala tjänster tror jag att det oftast är mycket svårt. Vi väljer nog mer då på antingen ”yta” – marknadsföring, eller rekommendationer. Och de ska väl då helst inte ges av den som säljer… som med mascaran. Efterosm valfrihet blivit ett så centralt ord i äldreomsorgen tycker jag det är en viktig problematisering att lyfta vad det egentligen innebär att välja. Finns det egentligen en verklig valfrihet?

  3. Gunnar Brolin | 1 december, 2011 kl. 12:51 | Svara

    Jag vill gärna föra ned vårdväljandet till begriplig nivå! De nästan 200.000 dementa som har vårdbehov och är på vårdinrättningar, de har inte förmågan att välja själva. Valet måste göras av anhöriga som förhoppningsvis har den empatin och förståelsen för hur den sjuke vill ha det både när det gäller själva boendet och också i övriga vårdsituationer.
    Den anhörige måste vara lyhörd och kolossalt vidsynt för att för att kunna välja det rätta!

  4. Gunnar Brolin | 1 december, 2011 kl. 16:59 | Svara

    Förresten varför ställa frågan att välja det rätta? Det finns många, många hundra vårdinrättningar för dementa. Jag ägnar mej åt dem! Ett antal är mångomskrutna som mycket bra fungerande och det stora flertalet får både ”spott och spe”som dålitg fungerande. Och vad beror det på? Kan det inte vara så att de anhörigas ständiga klagande ( ganska grovt ibland) kan vara en liten orsak till misshälligheter och dåligt humör hos personalen?? Varför inte ge personalen en eloge för väl utfört arbete ibland. Det skulle höja stämningen avsevärt. Jag har aldrig haft något att klaga på när det gäller min frus vård och jag är absolut ingen person som åker gräddfil minsann. Det är inte bara personalen som ska BETE sej utan även de anhöriga!

  5. Åsa Risveden | 1 december, 2011 kl. 17:27 | Svara

    Är det verkligen total valfrihet vi har vid val av äldreboende? Närmast den anhörigas bostad eller placerad där det finns en ledig plats när tre månader gått, det är inte alltid samma sak…

  6. Elisabet Stelin | 1 december, 2011 kl. 20:34 | Svara

    Åsa har rätt. Så här står det på ansökningsblanketten i vår kommun:”Om du får din ansökan om särskilt boende beviljad är målet att du inom tre månader ska bli erbjuden ett boende som bedöms motsvara dina behov. Du kommer att erbjudas boende där resurser finns att ge det stöd och den hjälp som du behöver. Det är inte självkart att du kommer att kunna få en plats där du önskat. När du erbjuds ett boende och tackar ja sker inflyttning med kort varsel.”
    Jag söker demensboende till min mor och jag vet precis vilket alternativ som skulle passa henne – och mig. Jag vill ju kunna fortsätta som nu och hälsa på henne två – tre gånger i veckan. Så håll tummarna för mig och mor!

  7. När det gäller val av boende är det ju en svårighet att kommunen dels är pressad av lagstiftningen att hitta en plats inom tre månader, dels att försöka erbjuda det som önskas. I en mindre och glest bebodd kommun som den jag jobbar i innebär detta att man kan erbjuda platser ganska långt från anhöriga eller önskad plats. Vi försöker möta detta med att man om man då accepterar den platsen kan ställa sig i en flyttkö till den önskade platsen. Detta är inget bra aleternativ, särskilt inte med skröpliga och kanske dementa personer, men ändå det minst dåliga.

  8. Gunnar Brolin | 7 december, 2011 kl. 16:00 | Svara

    Men trots en restriktiv lagstiftning, så finns möjligheten att vänta in en plats på det förstahandsvalda hemmet. Eller hur?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.