Annons

Män i äldreomsorgen

Det finns en sajt som heter Flashback. Det är läsarna själva (och de är många) som fyller sajten med innehåll och här finns länkar, trådar och synpunkter om det mesta. En hel del är skvaller, rasistiska kommentarer, föråldrad kvinnosyn och allmänt skitsnack, men här finns även mycket intressant att läsa, och det är inte helt ovanligt att de som skriver på Flashback är källor till sådant som det sedan skrivs om i dagspressen. När jag söker på ”äldreomsorg” på Flashback hittar jag t ex undringar om vilka frågor som kan tänkas komma när man går på anställningsintervju och frågor om hur det är att arbeta i äldreomsorgen. Frågor som förvånansvärt ofta får kloka svar. Så hittar jag en liten berättelse om hur det är att vara kille och arbeta i äldreomsorgen. Han som skriver verkar vara i tjugoårsåldern och han berättar bl a så här:  

  • Som en av få killar i kommunen som är vårdbiträde är det självklart att en hel del uppmärksamhet riktas mot en…. man vänjer sig med tiden och flyter in som en slags tupp i hönsgården även om ens auktoritet i arbetet pekar mot allt annat
  • Om du är runt tjugo som jag så kommer många av dom äldre (i personalgruppen, min anmärkning) behandla dig som ett barn, dom älskar mammarollen
  • Som kille är mina arbetsuppgifter relativt begränsade. Nästan alla tanter störtvägrar att bli duschade av en kille. Så dom besöken kan jag inte utföra. Gubbar är förvånansvärt också rädda att bli skrubbade på ryggen av en kille.. det finns dessutom vårdtagare som kräver att killar inte kommer överhuvudtaget så jag är svartlistad hos tio vårdtagare endast för jag är kille
  • Alla mina vårdtagare underskattar mig för jag är kille. Det är både gott och ont. Dom kräver inte lika mycket av dig som dom gör av tjejerna, vilket innebär mindre arbete. Samtidigt blir det ofta tråkigt och tradigt när du är hos någon och det inte finns något att göra.
LÄS MER:  "Jag jobbar på äldris"

Jag läser det den unge mannen skriver och tänker först att ”nej, det där känner jag inte igen, hans upplevelse måste höra till undantagen, jag är ju ändå en modern människa”. Men så tänker jag en vända till och är inte längre så säker. Vad säger ni? Går det att känna igen? Och vad ska vi i så fall göra åt det? Vi säger ju ofta att vi vill ha fler män i äldreomsorgen – och skyller bristen på män på låga löner och obefintliga karriärvägar. Fast är det så enkelt? För lågt ställda krav, dvs att inte ta på allvar eller tro att en ung man klarar samma saker som en ung kvinna, det är väl inte heller så bra. Vem vill gå till jobbet och underskattas redan från början? (Nu finns det självfallet branscher där det omvända gäller, att det är kvinnor som underskattas, men här gäller det alltså äldreomsorgen.) // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

12 Comments on "Män i äldreomsorgen"

  1. Hej!
    Jag har läst din artikel om en ung man i äldreomsorgen.
    För mig är det ett intressant inslag just nu. För jag har en längre tid
    I olika samtal uttalat min besvikelse över att det är så tyst i det offentliga samtalet,
    Om hur vi ska få in män i de kraftigt kvinnodominerade yrkesgrupperna.
    Är det önskvärt med fler män inom Förskola, Skola och Äldreomsorg? Hur ska vi i så fall gå till väga för att uppnå detta? Det är ju en lång process att öka från dagens 4-5% (äldreomsorgen) till att kanske uppnå 25% män. Våra mänskliga värderingar och normer ska förändras, vi måste få unga killa att söka behövd utbildning, arbetsgivarna(oftast kommuner) kanske måste kvotera vid anställningar och rationaliseringar, mm. Vi måste få massmedierna att engagera sig i ärendet. Jag har svårt att tro att det bara hänger på lönerna och kariärsmöjligheterna att månen uteblir från dessa yrken. Det finns massor med män i andra låglönejobb .
    Det är intressant att ni har aktualliserat frågan. Jag följer gärna en fortsättning.

  2. Bra att du lyfter frågan ur ett annat perspektiv. Vi fastnar så lätt i de gamla vanliga förklaringsmodellerna och då fastnar vi i att vi inte kan göra något åt det. Bättre att börja med det som vi var och en kan påverka. Tilläggas ska att jag absolut känner igen det killen skriver.

  3. Hej!
    Det är verkligen intressant läsning. Jag tänker genast att det naturligtvis kan se ut så här och jag kan bara gå till mig själv…när jag blir gammal, vem vill jag ska hjälpa mig i duschen då? Min intrigitet är viktig. Jag vill få hjälp av en person jag känner förtroende för. Kanske stöts killar bort av kvinnor i dessa situationer av naturliga skäl. Jag är inte förvånad. Det är naturligt. Det jag däremot känner som viktigt är att se att vi har andra grupper människor och det är våra äldre invandrare som kan bli direkt kränkta om det kommer en man som skall hjälpa en kvinna att duscha. Likaså om det är en man som skall få hjälp av en kvinna. Jag vill slå ett slag för ett mer individtänk när det gäller dessa frågor. Människan i fokus är så otroligt viktigt. Min intrigitet som kvinna/man. Vården är inte bara ett jobb…det är ett liv också. Någons liv. Någon som är beroende av någon annan och… det måste kännas bra. Vårdtagaren i fokus. Personal får anpassa sig. Det finns massor av jobb i vården där brukare önskar få hjälp av en kille istället för tjej. Inget är självklart utan individen måste få känna sig bekväm i sin vårdsituation. Man kan ju bara se till hur man själv vill bli behandlad.

  4. Jag köper inte riktigt tänket king individtänk fullt ut. Hur blir det när vårdtagare vägrar att bli duschad av en kvinna? Det löser vi ju inte på många ställen. Sen tycker jag man måste snegla åt sjukhusen. Där är det ju inte så ovanligt med manliga läkare och ssk och där är det inte alls lika stora problem, eller? Kan det handla om vår otydlighet och att vi inte är tillräckligt professionella? Är man i första hand usk eller kvinna på jobbet?

  5. Gunnar Brolin | 12 maj, 2011 kl. 11:25 | Svara

    Hur kan det komma sej och vad beror det på att det så gått som alltid ropas på MAMMA och inte på PAPPA, när åldringar ligger på sitt yttersta och även när människor har det svårt? Så har det väl gjorts sen urminnes tider?!

  6. Att bli gammal är en rättighet. Att få den vård och de insatser man behöver är en rättighet. Värdighet för gamla människor är viktigt. Gamla människor är oftast inte sjuka.. dom är gamla. Bara för att man blir gammal skall man inte behöva känna sig kränkt för att insatserna ser ut på ett eller annat sätt. Jag kan välja om jag vill gå till en kvinnlig eller manlig gynekolog, urolog, tandläkare, läkare etc. Varför skulle jag inte få välja vem som skall få hjälpa mig med den allra intimaste delen av min vardag nämligen duschning? Jag har än så läge 30 år kvar till jag blir pensionär men, redan nu är jag mån om mina rättigheter och…. jag värnar om andra människor också. Allt är inte svart eller vitt. Det är människor med känslor det handlar om. Människor som inte skall känna sig kränkta. Vi behöver tänka mer på det sättet i vården för vi kommer alla förr eller senare att behöva ta del av den på ett eller annat sätt. Min mormor är ett levande exempel på detta. Hon fyller 100 år om en månad och har klarat sig själv i sin lägenhet fram till för 5 månader sedan. I dag bor hon på ett hem och hon väljer fullt ut vem som får hjälpa henne med hennes intimhygien. Det är hennes rättighet. Hon har rätten att bestämma själv. Det skall väl ändå vara en rättighet för alla. Vi lever år 2011 och vad är väl viktigare än mänskliga rättigheter?

  7. Upplever faktiskt inte detta som ett problem och då har jag 13 år som uska i ryggen. När vi får nya vårdtagare tillfrågas dessa hur de ställer sig till manligt/kvinnligt stöd vid intimhygien. Genom öppen dialog och lyhördhet anpassar man vården efter individen. Har hänt att de som vägrat manlig hjälp vid dusch ångrat sig och meddelat ändring även om det inte är något man strävar efter, det sker naturligt tack vare kontinuitet och ömsesidigt förtroende. Får tillägga att det inte är något man strävar efter men det är positivt när det sker. Ska inte försöka mig på någon statistik men det är som sagt inget jag ser som problematiskt som manlig vårdare, snarare en naturlig del i arbetet. Jag jobbar lika mycket som tjejerna och upplever att samtliga jag stödjer i vardagen uppskattar mina insatser
    och det blir många leenden under ett pass. Om låt oss säga 3 av 20 vårdtagare inte önskar manlig hjälp vid toalettbesök så kan någon av mina 82 kvinnliga kollegor ordna detta. Hade kraven varit tvärtom skulle vi verkligen ha problem då vi är få grabbar på firman. Gunnar, har du missat det pågående jämställdhetsarbetet i vårt fina land som gör att nästa generation kommer ropa efter både mamma OCH pappa. Mvh från den glada uskan som varit pappaledig

  8. Beklagar meningsuppbyggnad och möjlig dubbelpostning i inlägget ovan, lånar fruns I-phone och det är hopplöst med dessa små knappar.

  9. Gunnar Brolin | 16 maj, 2011 kl. 06:26 | Svara

    Nej då, jag har minsann inte missat något. Men just det att det är MAMMA som gäller i svåra stunder, det kan ingen ändra på. Det är lika omöjligt som att säga att Du som är vit, flytta till Afrika och bo där i ett par tusen år, så blir också Du svart!

  10. När jag läser sista punkten som ”mannen i vården skriver”:
    ”Alla mina vårdtagare underskattar mig för jag är kille. Det är både gott och ont. Dom kräver inte lika mycket av dig som dom gör av tjejerna, vilket innebär mindre arbete. Samtidigt blir det ofta tråkigt och tradigt när du är hos någon och det inte finns något att göra.”
    Så tänker jag att denne unge man har skapat sig en egen sanning. Troligtvis kommer han fortsätta leva upp till sina förväntningar såvida han inte själv ändrar attityd. Jag tror inte det handlar om vilket kön personen som vårdar har. Det handlar om att ha valt rätt yrke, att vara professionell och intresserad av att göra ett bra arbete.

  11. En tanke jag delar fullt ut med dig Eva A. Huvudet på spiken.

  12. Anders Åbom | 19 maj, 2011 kl. 07:34 | Svara

    Bra diskussion! Johan D: You made my day! Har själv varit i den aktuella sitsen fast det var på 70-talet. Skickades som helt ny in på en angränsande avdelning för att bada alla de boende där. Helt utan att efterfråga vare sig deras eller mitt tyckande. En älde dam, en ”gammal ungmö” dessutom, var mycket förtegen. Efter badet frågade hon mig (jag utstyrd i tidsenliga polisonger, även om de kanske var glesa) ”har fröken arbetat här länge?”… Hon var förhoppningsvis oförmögen att föreställa sig att det var en ung man som sett henne naken och skrubbat henne på ryggen… Det har tydligen gått framåt när det gäller integritet åtminstone på vissa håll! När det gäller Gunnar Brolins ”sanning” om mammor får den vara hans, den är inte min.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.