Annons

Underdrifter är lika illa som överdrifter

Jag minns ett diskrimineringsfall som var uppe i Arbetsdomstolen för ett antal år sedan. Fallet handlade om en osaklig löneskillnad mellan en kvinna och en man. De hade rent formellt samma typ av jobb, och samma arbetsgivare, men ändå tjänade mannen ett antal tusenlappar mer i månaden, utan sakliga skäl (jag är ingen jurist och inte helt säker på terminologin, men ni förstår principen). För att utreda det här vidare, för så här ska det enligt lag inte vara, fick kvinnan och mannen beskriva för domstolen vilka arbetsuppgifter som ingick i deras arbete och vilket ansvar de hade i organisationen. Kvinnan sa då saker som “jag pratar i telefon”, “jag skriver lite papper”, “jag ordnar med…”. Ja, ni fattar. Mannen å andra sidan sa sådant som “jag ansvarar för företagets kundrelationer” och “jag formulerar strategier för…”. Ja, ni förstår resonemanget även där. Och det var alltså samma typ av arbete de beskrev.

Jag har berättat om det här tidigare, jag är medveten om det, men historien tål att upprepas, för historien upprepas. Jag hör fortfarande kvinnor beskriva sitt arbete och det de gör på det där förminskande sättet, som om det inte vore någonting. Jag gör själv samma sak ibland, och då och då tänker jag att jag gjort det för sista gången, men så trillar jag dit ibland, och det är inte bra. För ord är inte bara ord utan orden påverkar vår syn på det vi gör och är. Nu hör det ju till saken att det omvända är lika enfaldigt, jag menar när människor beskriver ganska enkla arbetsuppgifter på ett uppblåst sätt, som det handlade om mänsklighetens överlevnad. De överdrifterna är lika fåniga som underdrifterna.

LÄS MER:  Besök

Hur man pratar om sig själv påverkar ens självbild. Dessutom påverkar de hur andra pratar om en och ser på en, och det i sin tur påverkar hur man själv ser på sig. Och så håller det på. Så frågan är viktig. Är du en överdrivare eller en underdrivare?

//Lill

2 Comments on "Underdrifter är lika illa som överdrifter"

  1. Både överdrifter och underdrifter genomskådas lätt, i alla fall av dem som någotsånär har huvudet på skaft. Varför kvinnorna så ofta förminskar sig själva, måste bero på att de aldrig gör stor sak av vad de presterar i hemmet. de har också den förmågan att hålla fler bollar i luften samtidigt och gör ingen sak av det heller. Männen är medvetna om det faktumet, men deras ”grabbighet” tillåter inte att de blir omsprungna av kvinnor. Detta måste bero på uppfostran, för i de allra flesta familjer med både pojkar och flickor anser föräldrarna att det är självklart att söner ska bära familjenamnet vidare.
    Jag saknar inte självförtroende, men lik förbannat så är jag en förminskare!

  2. Jonas Folcker Kungsbacka | 12 juni, 2014 kl. 18:59 | Svara

    Grundfelet är att arbetslivets olika aktörer inte på 100 år lyckats införa den självklara principen: LIKA LÖN FÖR LIKA ARBETE.
    Ingen, vare sig man eller kvinna skall behöva beskriva vad han eller hon gör i sin dagliga gärning, för att den beskrivningen sedan skall ligga till grund för en godtycklig och felaktig lönesättning.

    Det är ett välkänt faktum, att den som har ordet i sin makt alltid har ett övertag i en konfliktsituation, vare sig man förstorar eller förminskar sin betydelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.