Annons

Små steg är det som går fortast

På nyårsafton förra året skrev jag och mina nyårsgäster ner våra nyårslöften på varsitt papper som vi sedan stoppade i varsitt kuvert, som jag i min tur samlade ihop och la i ett skåp i köket. Där har kuverten legat under året som gått. I år firar jag inte nyår med samma personer och därför kan vi inte öppna våra kuvert på nyårskvällen, för att se hur vi lyckats med att hålla våra löften, och för att berätta för varandra vad det var vi lovade för ett år sedan.För egen del spelar det ingen roll. Jag minns vilka löften jag gav och jag vet hur det gått. Nämligen alldeles utmärkt. För första gången i mitt liv har jag faktiskt gjort det jag på nyårsafton sagt att jag ska göra och jag är både nöjd och lite häpen. Men jag vet varför jag lyckats den här gången. Det beror på att jag inte tog inte i för allt var tygen höll utan satsade på små steg i rätt riktning. Jag var måttfull och realistisk med anda ord. Visst låter det trist? Visst är det roligare att sikta mot stjärnorna? Att måla upp och bestämma sig för storartade saker, riktigt svindlande utmaningar och för en stund känna att allt är möjligt? Den känslan är härlig.

Fast det här är också härligt. I all sin måttfullhet. Små steg är det som gäller när jag på årets nyårskväll skriver ner nya löften. Jag vill fortfarande till stjärnorna. Men ska jag dit får det allt ta lite tid.

 

Gott nytt år önskar Lill Jansson och Linda Marklund

LÄS MER:  Vad vill du bli påmind om när du blir äldre?

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

1 Comment on "Små steg är det som går fortast"

  1. Gunnar Brolin | 6 januari, 2010 kl. 07:31 | Svara

    Ja, vilket är rätt när det gäller nyårslöften? Jag tänker på ordspråket: Bättre att lyss på en sträng som brast än att aldrig spänna en båge! Inlägget om dålig utbildning innom äldrevården vill jag kommentera och då utbildningen av demensvårdande personal. Jag har ca. 10 års vårderfarenhet av min dementa fru, 5 år tills hon fick Alzheimerdiagnos med ett MMT på ca. 25 points. På förslag sökte vi då dagverksamhetsplats till min fru och nu har hon och jag fått växelvård efter ca. 5 år. Hon är att betrakta som ”långliggare” på dagvården och det kan tillskrivas personalens stora skicklighet, kunskap o empati. Det är denna personals kunnighet som gjort att min frus utförskurva varit så flack, att hon först efter 5 år inte längre är helt hanterbar i hemmet. Eller också kan man säga att dom sparat samhället vårdinsatser o pengar och dessutom ”förlängt pinan för mej”. Jag konstaterar att just dagvårdspersonal måste ha någonting mer än grundutbildning som undersköterskor, och det har dom verkligen i rikt mått! Vården fortsättningsvis är mer att betrakta som förvaringsvård som också kräver kunnighet! Ännu större resurser bör ges till utbildning av just dagispersonal och i den utbildningen bör ingå ganska mycket praktik på erkänt duktiga dagverksamheter! Framför allt bör ”handplockning” tillämpas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.