Annons

Råder verkligen tystnad?

Vanvård och misär. Äldreomsorgen skapar just nu rubriker. Av sorgliga skäl. För att gamla människor far illa och för att – i det här fallet – ett privat vårdbolag inte håller måttet. Precis som det finns kommunala äldreboenden som inte heller gör det, är väl bäst att tillägga. För oavsett kommunalt eller privat, handlar bra äldreomsorg om bra politiker, bra ledning och bra vårdpersonal – så enkelt är det faktiskt. Och när det gäller både ledning och vårdpersonal, ingår i det att säga till när något inte är som det ska. Att en äldre person inte får en ny blöja för att hon eller han inte kissat tillräckligt i den som hon eller han har på dig – det är inte bra. Inte som det ska och något man som anställd då ska ställa till liv om. Ibland ska man nog säga till långt innan, för antagligen har det barkat åt pipan långt innan. Men chef eller vårdpersonal, alla är skyldiga att säga till när verksamheten man arbetar i inte håller måttet och när enskilda människor därför behandlas illa. Lex Sarah kallas den skyldigheten för och den gäller för alla som arbetar i äldreomsorgen – oavsett om man är privat eller offentligt anställd.

Men så är det då det där med meddelarfriheten, friheten som per automatik bara gäller om de är offentligt anställd. Med den i ryggen ska du inte behöva vara rädd för att arbetsgivaren försöker luska reda på vem som sagt vad till vem. Som offentligt anställd kan du ringa vilken journalist du vill (och det är ju det som brukar göra susen) och berätta om missförhållanden på din arbetsplats – utan att någon ska försöka rota fram att det är just du som gjort det. Om du är offentligt anställd vill säga. Som privatanställd förväntas du i första hand vara lojal mot arbetsgivare.

LÄS MER:  Individer.

Är det rimligt att det är så? Nej, det är det inte, tycker jag. Den vanvård som förekommer på sina håll i äldreomsorgen ska motarbetas på alla sätt som går, från alla håll. Korten ska på bordet. Alla som arbetar i offentligt finansierade verksamheter, och det gör man även om man arbetar för ett privat bolag – skattepengar där också, ska utan rädsla för repressalier kunna berätta om saker som inte är bra. Meddelarfriheten borde därför gälla alla.

Men. Så har jag en fråga till alla er som arbetar i äldreomsorgen. Är det verkligen så att ni låter bli att berätta om vanvård, om den förekommer, där ni arbetar? Jag menar oavsett om du är kommunanställd eller privatanställd. Tänker ni sånt som ”det här vågar jag inte säga till chefen eller pressen för då råkar jag själv illa ut”? Jag undrar eftersom de flesta jag pratar med, och som arbetar i äldreomsorgen, på det stora hela verkar tycka att vården och omsorgen är rätt så bra. På det stora hela. Och jag tänker att när den inte är det, när människor far illa, då kommer det fram. Då är man inte tyst. Eller? Är ni tysta? Och i så fall varför? Kommentera gärna. Det går alldeles utmärkt att vara anonym. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

18 Comments on "Råder verkligen tystnad?"

  1. tidigare undersköterska | 15 november, 2011 kl. 14:59 | Svara

    Jag skulle aldrig på de arbetsplatser jag tidigare arbetat på kunna låta bli att ta upp och berätta om något som jag upplever som fel och brister vad gäller vård och omsorg. Varje dag när vi som vårdpersonal är på vårat arbete så är det viktigt att vi funderar över: ”vad är mitt uppdrag och för vems skull är jag på mitt arbete”.

    Jag har aldrig under mina tidigare år som undersköterska inom kommunal vård och omsorg sett någon typ som jag upplever det, vanvård. Däremot har jag sett och fått till mig situationer där det funnits problem vad gäller bemötande och kommunikation och valt att ta tag i problemet direkt med de personer som varit inblandade tillsammans med berörd chef.

    Du skriver här ovan Lill att personal som arbetar inom äldreomsorgen i det stora hela verkar tycka att vården och omsorgen är rätt så bra och då undrar jag enligt vilka och vems mått då? Enligt kommunen/personalens eller den som får hjälpen eller stödet? Vad är måttet på en ”bra” vård i Sverge 2012? Är det att vara mätt, hel och ren vilket är en bra början…… eller är det också att vi inom vården ser och lyssnar på varje enskild människa, att vi reflekterar och utvärderar arbetet vi gör för att det ska leda till den utveckling som behövs inom vården?

    Jag är idag inte kvar och arbetar praktiskt inom vården, en av orsakerna var att jag upplevde att de mjuka värdena inte fick det utrymme som jag med mitt sätt att tänka och arbeta behövde. Att gå till jobbet och utföra ett arbete som ligger så långt ifrån vem jag är och hur jag vill utföra arbetsuppgifterna på, det blev för mig ohållbart.

    Det är viktigt med fokus på ekonomi, det håller jag med om, men det ska inte behöva betyda att andra bitar inte är minst lika viktiga. Grunden att stå på för att vi ska få en bättre vård är en ”bra” chef och en bemanning som ger utrymme för reflektion och utvärdering. Rätt person på rätt plats vågar jag påstå är en bra början, har vi i Sverge inom vård och omsorg 2010 rätt person på rätt plats?

  2. I mitt arbete träffar jag en stor mängd undersköterskor. En stor del av dessa vittnar om negativa processer i arbetslaget. ”Man drar åt olika håll”. Det är både resurs- och energikrävande.
    Många berättar också om hur den äldre människans önskmål och klagomål görs till bagateller.
    Svårigheterna och bristerna i äldreomsorgen handlar i huvudsak inte om tidsbrist utan om oförmåga att använda de resurser som finns. Till det behövs ett tydligt ledarskap som kan ställa krav och ge stöd för relationsarbetet.
    Det behövs också en noggrannare rekrytering av personal, en personal som på allvar tagit till sig värdeorden respekt och delaktighet.
    Att öka personaltätheten i en verksamhet som saknar genuint god människosyn komer inte att gagna den gamla människan.

  3. Om man inte säger till när de gamla har det dåligt ska man inte jobba i äldreomsorgen. Man har ett ansvar. Tänk om en flygplanstekniker inte säger till om det är fel på flygplanet!!!

  4. Problemet är att cheferna är svaga.
    För många personal, för mycket administrativt arbete.
    En enhetschef har låg status.
    Om man inte håller budgeten har de ingen förtroende.
    Dåligt organiserat hela Sverige!
    Det är chefer och politiker som sitter långt ifrån verksamheten som vill styra… tror dom! Det är massa folk som skapar så mycket administrativt arbete för en enhetschef att hon/han dränks…

    En verksamhet där män som arbetar som tex brandmän, polis skulle aldrig en chef ha ansvar för 50 personer, budget för 30 miljoner, 40 intagna, anhöriga mm. Fel, fel, fel… Chefer är trötta, rädda, utmattade, frågesatta. Dessa chefer ska leda äldreomsorg.

    Har man varit chef inom äldreomsorgen klarar man alla chefsjobb på topp-nivå.

    Jag har varit chef i äldreomsorgen i 14 år.. jag ångrar inte, tack vara det är jag stark, smart och handlingskraftig på min nya befattning. Men jag var sliten och trött då!!!

    Lycka till!

  5. Ingmari sjuksköterska | 17 november, 2011 kl. 09:04 | Svara

    Har precis suttit och lyssnat på SVT1 där äldreomsorgen diskuterats. Kvinnan från demensförbundet var den enda som tog frågan till rätt nivå!!Hon påpekade att det behövs mer personal i äldreomsorgen, ställde frågan…hur mycket får äldreomsorgen kosta?Vad skall prioriteras,idrottsarenor eller vård? De andra deltagarna pratade om kvalitetsregister, kontrollsystem osv. Vi som arbetar i äldreomsorgen vadar i ett träsk av kvalitetsregister, kontroll och mätlistor. En mycket stor del av vår arbetsdag går åt till att mäta..temperaturen på maten, i kylen, hur mycket olika personer dricker och äter, fylla i mätregister för att identifiera risk för fallskador, undernäring, trycksår osv. När vi identifierat riskerna skall det skrivas handlingsprogram för att minimera riskerna. Det arbetet är naturligtvis viktigt och bra. MEN när riskerna är identifierade skall handlingsprogrammen genomföras för varje individ. Under morgonen/dagen skall fyra undersköterskor sörja för att de basala behoven: mat, trygghet , hel och ren uppfylls, sedan skall de även fylla vardagen med meningsfull sysselsättning för 14 svårt dementa personer. Detta samtidigt som de skall lägga sina egna scheman, sköta inköp av mat,kemartiklar, granska fakturor, beställa inkontinensmaterial, laga mat, tvätta de boendes tvätt och ansvara/genomföra viss städning. Servera tre huvudmåltider, servera tre mellanmål, vara glada, professionella i sitt bemötande gentemot de boende och varandra. Kvällstid finns två undersköterskor på plats som tar över det dagpersonalen inte hunnit med.Eftersom vi arbetar i en verksamhet där dödligheten hos våra boende är 100% ingår även i arbetet att sitta hos de döende så att de inte dör ensamma…Att säkra äldreomsorgen i dag handlar INTE om att införa fler kvalitetsregister, det handlar om att börja lyssna på de som arbetar i verksamheten. Vi har länge sagt att vi hinner inte med oss, börja lyssna på det nu. Alla frågar, hur skall vi höja statusen på arbetet i vården? Tror verkligen politiker och beslutsfattare att statusen kan höjas i ett yrke där man inte lyssnar på vad de anställda säger om sin verksamhet?Jag undrar hur mycket av den komunala verksamheten som löses med privata medel när verksanheten inte fungerar. Jag vet att sjuksköterskor använder sina privata mobiltelefoner för att de telefoner som verksamheten tillhandahåller inte har täckning överallt…Sjuksköterskor utför apoteksärenden med privata bilar för att patienterna skall få sina mediciner i rimlig tid(utan att ta ut ersättning) att undersköterskor stannar kvar efter arbetstid för att kunna ge ”det där lilla extra” i form av samvaro och i bland göra utflykter, det står privata DVD spelare i dagrum för att de boende skall kunna titta på gamla ÅsaNisse filmer. Jag kan göra listan hur lång som helst..Sedan undrar jag, VEM tar hand om den personal som faktiskt av krav från arbetsgivare har pressats in i den situation de i dag befinner sig i Carema skandalen, vem frågar hur de mår, hur kunde det bli så här?

  6. Sjuksköterska | 17 november, 2011 kl. 09:26 | Svara

    Jag går på utbildning i högskolan, om inkontinensskydd. Vi gick genom kvalitetssäkring som ska göras för att, som namnet säger, säkra kvalitén gällande blöjor.
    På vårt boende hade vi redan gjort detta enligt rådande praxis (tagits fram av sosialstyrelsen, vad jag fattade av utbildningen):
    Dvs vi mätte blöjorna i två dagar, torr och använt, för att veta hur ofta bytet ska ske hos denna individ och vilken sort av blöjan som passa bäst. Personalen gjorde kanonjobb och efter det var det utbildning på själva produkterna.
    Hör och häpna, ni som höjer ögonbrynen för att man använder samma blöja längre tid:
    Det var just det vi lärde oss!!! Den nya kvalitetsblöjan (som är en av marknadens bästa, håller sig bra, känns torr mot huden och är svindyr, osv osv) kan användas längre tid. Det finns indikator i blöjan som visar när det är dags att byta, annars inte.
    Naturligtvis byter man den, om den är smutsig, men om bara kiss, kan man sätta den tillbaka efter toabesök, om blöjan inte är full, enligt indikator. Känns torr och luktar inte.

    Blöjindustrin har använt enorma pengar för att forska fram en kvalité som håller måttet i dagens krav för miljön (vilka enorma blöjberg vi har idag).
    Frågan är, är det då rätt för oss att döma ut bara det vi hör. Det finns kanske detta förklaring?
    Jag tänkte, att om nu samhället kräver (vi som läser och tror allt vad vad media skriver) att blöjan byts oftare bara för att vi TROR sig veta att så ska man göra, då måste vi av ekonomiska skäl byta till en billigare blöja. Det är nämligen inte ekonomiskt försvarsbart att använda den dyraste, och eventuell den mest skönsammaste mot huden, och sedan gå mot dess funktionbeskrivning. Vad är vitsen då?
    Jag anser det andas kvalitétstänke fr arbetsgivaren om man vill satsa på dessa dyra produkter, vi har ialla fall erfarenhet av väldigt fin hud hos samtliga boenden. Är inte det bra markör, som ska visa om bjöjbyten sker för sällan???

    Försvarar alltså inte dessa boenden som står på tapeten, men försvarar vårat eget, som har lite av samma tänk.

    Jag som trodde vi gör kanonjobb, då all personal är utbildade på produkten och tänket, boenden fått individuellt anpassad blöjkort och deras hud ser fin ut? Men, enligt media (och er som bedömer bytesintervallen) inte, eftersom vi byter tydligen för sällan…

    Suck…

  7. Enhetschef inom hemtjänst | 17 november, 2011 kl. 09:50 | Svara

    Ge enhetschefen rätt förutsättningar att i ett närvarande ledarskap jobba med att stötta personalen i de etiska dilemman som uppstår i det dagliga arbetet. Ge chefen möjlighet att arbeta med kvalitet och uppföljning av sin verksamhet som är förutsättningen för att kunna rätta till de fel och brister som uppstår. Så är det inte i dag. Idag kan man säga att enhetschefen är en bättre betald sekreterare.

  8. märta / äldreomsorgschef | 17 november, 2011 kl. 10:14 | Svara

    MYCKET bra kommentarer. Jag har inget att tillägga och instämmer i varje bokstav starkt ”Helena”s och
    ”sjuksköterska”s debattinlägg.

  9. Det ”Sjuksköterska” skriver om blöjor är korrekt. Därtill kan man tillägga att i demensvården, där jag oftast förskriver inkontinensmedel, kan det var förenat med en upplevelse av integitetskränkning att få hjälp med att byta blöja. Det är alltså viktigt att väga blöjor för att inte byta i onödan eller inse att man kan gå ner till ett smidigare och bekvämare skydd. Blöjvägning är en kvalitetsindikator och frånvaron av vägning kan ju antyda att det finns fler brister på inkontinens området (och andra områden?).
    Det är skrämmande journalistik när man använder helt felaktiga argument för att angripa en vårdgivare. Detta har ju fått nationellt genomslag och kommer sannolikt få konsekvenser för vårdgivaren, vad är agendan?

  10. Jag har fler exempel där såväl undersköterskor och sjuksköterskor verkligen har försökt larma, sjuksköterkosr som larmat till kvalitetsansvarig i kommunen som sedan berättade för det privata vårdbolagets platschef vem som klagat, med resultat att sjuksköterskan blev flyttad till annan avdelning. Personal i egen regi som blivit mycket illa behandlade och tillrättavisade när de framfört synpunkter, allt detta i Stockholms stad. det finns i Stockholm stad en ganska omtalad tystnad som brer ut sig, och jag tycker att det är alarmerande att man nu försöker lägga ansvaret på de som står på golvet, när det faktiskt inte finns något intresse att lyssna eller ta tillvara på de rapporter osm kommer in. Det är ytterst i allra högsta grad ett politiskt ansvar.

  11. En snart f.d. enhetschef | 17 november, 2011 kl. 23:55 | Svara

    Hej!
    Jag instämmer i många kommentarer här. Enhetschefen får inte förutsättningar att klara sitt jobb. Ska ha över 50 medarbetare och sitta som sekreterare, kurator, personalsekr., ekonom, utvecklare, pedagog, undersköterska, vaktmästare, städare, coach… Listan kan göras lång av arbetsuppgifter från olika yrkeskategorier som ingår. Hur kan jag som chef vara närvarande och tillgänglig för min personal då? Ändå jobbar jag utöver 8 timmar om dagen i stort sett varje kväll. Det håller inte. Det är ett av skälen till att jag tänker sluta som enhetschef. När jag tagit upp de här frågorna tillsammans med kollegor får vi till svar att det inte finns pengar till fler chefer och andra yrkesgrupper. Men de högre cheferna klarar inte att ha fler än 5-10 direkt underställda. Mycket behöver förändras i äldreomsorgen och framför allt behöver högre chefer och beslutsfattare bli mer lyhörda och se vad som händer ute på fältet.

  12. Katarina snart en annan f.d enhetschef | 18 november, 2011 kl. 02:10 | Svara

    Jag är så trött, så trött, så trött… instämmer allt vad ni skriver. Jag vill inte gå på jobbet i morgon.
    Lill , hjälp!!!! jag är helt slut mentalt, fysisk.. så trött!! Min områdeschef ha 18 000 kr mer i lön. Man får bara kritik, kritik… med 70 personal sitter jag som sliter med många dementa. Vi alla är så trötta!!!!!!!!

    Tröttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttt…………………………………

  13. Katarina snart en annan f.d enhetschef | 18 november, 2011 kl. 02:12 | Svara

    p.s. jag har 30 000kr / månad
    Min chef 47 000kr / månad.

  14. Maria Trött enhetschef | 18 november, 2011 kl. 02:29 | Svara

    Jag är också tröttttt Katarina! kan inte sova!!! så mycket folk att tänka på utan hjälp. Inte ens en löneadministratör man har längre.. all hjälp bortplockad. Alla som skulle kunna hjälpa till sitter utanför och väntar på att slå till ! De blir bara fler och fler vi på enheterna färre och färre. Jag är så arg!!!!!!!!

  15. Sjuksköterska | 18 november, 2011 kl. 10:01 | Svara

    Jag blev så glad då jag läste om enhetschefernas misär… Missförstå mig rätt nu, jag är nämligen även verksamhetschef själv, och känner igen mig i allt vad ni skriver. Jag trodde bara att jag har så, eftersom jag är även ansvarig sjuksköterska (läs: enda). Jag trodde att jag överdrev chefsbiten då jag spyr kalla hemma. Jag började tvivla på min kompetens, eftersom arbetet tar aldrig slut. Det som jag kan som mina egna fickor dvs. ssk-yrket blir lidande istället… För jag tänker ”ja, men det kan jag ta senare” för tidigare visste jag att det fungerade, men idag blir det där ”senare” sååå mycket senare, om någonsin och det tär mig.
    Min arbetsgivare är bra, de lyssnar. Jag får ta in vikarie ibland för att avlasta, det tackar jag för, men att få någon förståtelse fr min personal… Det är bara glömma. Att jag är bara människa, och blir ledsen och trött, precis som dem, finns inte i deras världskarta. Jag är ju CHEF, det är bara gilla läget.
    Förstår alla er som funderar att sluta…

    Ännu en suck…

    …men som sagt, kul att få bekräftelse att jag är inte enda som känner så. Så hemskt som det låter.

  16. Misär? Varför slutar ni inte då? Byt jobb. Jag tvivlar inte på det ni säger utan undrar bara varför ni inte byter. Det FINNS andra jobb. Lycka till.

  17. Maria Trött enhetschef | 18 november, 2011 kl. 21:36 | Svara

    Andreas, det gör vi också slutar, sedan kommer nästa och hon/han slutar också… Det är inte meningen att man ska sluta på grund av att man har ansvar över så många personal, boende och anhöriga. Det är något fel på organisationen.
    När jag började undrade jag:
    – vart har jag min sekreterare – va? har jag inga?
    – vart är administratören eller samordnare ? – va ? har jag inga!
    – vart är arbetsledarna på avdelningarna? – va? har jag inga!
    – vart är vaktmästaren? – va? har jag inga?
    – vart är kvalitetsansvarig, ekonom, planeringsledare, utvecklare, mm mm – INGA!!! De sitter någonstans i stadshuset och planerar kontrollen.
    Andreas, jag kan byta med dig! Problemet är att det är alltid någon som hamnar dit vi är! Kolla på arbetsförmedlingens sida hur många enhetschefer sökes… varför? För att vi slutar!!! Vi söker annat jobb tro mig!

  18. Sluta upp att väga blöjor!!! Det är en mänsklig rättighet att få gå på toaletten!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.