Annons

Prestationskrav vid 90?

På en vårdcentral i Sickla har man dragit igång en gympagrupp för 90-plusare (medelåldern är 93). Gruppen träffas en gång i veckan och man kör styrketräning, konditionsträning, balansträning och allt annat som vi brukar göra på ett gym. Kul verkar man ha också.

Det har gjorts en dokumentärfilm om gympagruppen. Filmen heter ”Aldrig försent” och visas nu på filmfestivalen i Göteborg. På Youtube finns en trailer för filmen. Den är den jag sett och det är därför jag känner till filmen. Jag har tittat på filmklippet och jag har blivit så glad över det jag sett, suttit och lett för mig själv framför datorskärmen. För det är kul att se glada människor och det är kul att se äldre människor hålla igång så, hela vägen. Och dessutom, dessutom känns det så hoppfullt. Man kan verkligen göra saker för första gången när man är 93 och man kan fortfarande bli sådär bubblande lycklig och nöjd med sig själv. Och det finns verkligen vårdcentraler och läkare och annan personal som tycker det är roligt att satsa på förebyggande hälsa även för 90-plusarna. Jag vill också träna på gym när jag fyllt 90, tänker jag – eller motsvarande – det kan ju finnas andra hälsosamma aktiviteter jag vill ägna mig åt då, men ni förstår.

Men, tänker jag sedan. Jag kanske inte är så där pigg när jag är nittio (jag kanske inte ens lever då, men om jag gör det). Jag kanske är sjuk och sängliggande och ensam och olycklig och inte alls har någon möjlighet att lyfta skrot, om ens lyfta mig ur sängen. För så kan det ju också bli och så är det ju för många äldre människor idag. Hur känner de sig i förhållande till alla pigga och alerta som minsann orkar hålla på? Och hur ser vi andra på dem som är lite skraltiga, eller mycket skraltiga – finns det någon slags hierarki här, över lyckade och mindre lyckade äldre människor? Precis som 30-plusare kan bli alldeles utmattade över hur lyckade andra jämnåriga är, borde man väl kunna bli det även när man är nittio. Trött på de där som hinner och orkar hur mycket som helst. Som har lyckade familjer, lyckade karriärer, fantastiska äktenskap och bakar och tränar och renoverar huset och reser och träffar vänner och investerar pengar och allt de gör. Så att man själv känner sig som en utschasad och sjavig ostrukturerad latmask. Är 90-plusarna på gymmet nittioåringarnas motsvarighet?

LÄS MER:  "Säg till om det är något ni behöver hjälp med"

Det är naturligtvis bra att äldre människor tränar och gör roliga saker och förresten har jag inte med det att göra, den lilla filmsnutten väckte bara en tanke och nu tänker jag den vidare med er. Finns det prestationskrav även i det där med att åldras? Bryr man sig förresten om vad andra gör när man är nittio, för egen del bryr jag mig allt mindre? Vad säger ni? Ni som träffar äldre människor på jobbet varje dag eller ni som är äldre själva (vad ”äldre” nu är).  // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

8 Comments on "Prestationskrav vid 90?"

  1. Intressant fråga men jag tror det är yngre personer som bryr sig om vad andra tycker även om jag tycker som du att man skönmålar åldrandet. Jag tror att många gamla bara vill få vara gamla som gamla var förr i tiden.

  2. Är inne på en liknande tanke, att vi älskar att hitta saker att ”uppmärksamma” att lyfta fram i media, att göra en mediasak av. Är det negativt blir det ett drev, är det positivt heter det kanske något annat. Det är en risk att det blir ett självändamål. Våra 15 minuters berömmelse… Både yngre och äldre gjorde saker för sakernas egen skull förr (och idag i de flesta fall, hoppas jag) medan den lilla djävulen att det hela ska bli en stor sak på Youtube, eller i Facebook eller i andra media sticker fram huvudet i allt fler buskage… Ibland vore det bra om även väldigt trevliga saker fick hända bara för de direkt inblandade och att vi inte skapade detta ställföre-trädande leverne hela tiden. Om ni förstår hur jag menar?

  3. Gunnar Brolin | 2 februari, 2012 kl. 07:30 | Svara

    Frågan är inte bara intressant, den är också ganska aktuell nu. På de små gymmen går numera fler och fler äldre människor och försöker träna på sej litet av de förlorade ungdomsmusklerna. Det gör man för att försöka kompensera sej för åldersförändringar och gamla förslitningsskador. Och det låter sej göra om man tränar någorlunda frekvent. Det går att bygga muskler och skaffa sej bättre ”kondis” ända till döddagar.

  4. Hos oss i Norberg har vi (kommunen)Dagrehab med både vävning, gemensam lunch och gymnastik. Allt kan man kalla för träning och stimulans. Vi tar emot dem som är på väg att tippa över från att ha varit friska och självständiga människor till att bli beroende av andra och förlora sina förmågor. Att få gå en period hos oss gör att man får lite ljus och hopp i sinnet. Man känner att man kan och klarar av saker, att andra väntrar på en och blir glada för att man kommer.

    Det är viktiga faktorer för att känna att man har ganska bra hälsa ändå.

    Vi har pensionärsgympa på vårdcentralen och seniorgrupper på gymmet. Pekka har fått öka till 4 grupper i veckan för pensionärer. Dessutom.
    ”Hälsa det är att göra något som är kul sa en kvinna i 80-årsåldern.

  5. Bara att glädjas, gärna ta efter och medverka till att fler deltar. Där tror jag skon delvis klämmer, det kan behövas hjälp att hitta en sådan grupp. Jag håller med Gunnar: Aldrig för sent. Gympagrupp på anhörigcentrum vore roligt!

  6. Gunnar Brolin | 2 februari, 2012 kl. 17:51 | Svara

    Lite svårtolkad kan Din kommentar vara. Om inte jag hade styrketränat, nu i drygt ett år, för min dåliga ryggs skull (trång spinalkanal), då hade jag kanske setat i rullstol redan. Jag fyller 80 nästa år, men inser betydelsen av att träna ganska tungt, för annars byggs inga muskler. Det kan man väl inte kalla medial jakt.

  7. Janne Hammarlyck, sjukgymnast | 2 februari, 2012 kl. 22:47 | Svara

    Här i linköping har vi satsat på Minigym för äldre + 65. Minigymmen finns på servicehusen och är mycket populära bland både ”närboende” och de som bor på servicehuset. Det är inte bara själva träningen utan framförallt att göra ngt meningsfullt tillsammans som är ”grejen”. Den här verksamheten har gjort mig helt övertygad om att detta är helt rätt väg att gå för att bibehålla funktion på äldre dar. Förena nytta med nöje på de äldres egna villkor utan pekpinnar. Men att som sjukgymnast finnas tillhands för rådgivning till den som behöver och vill. Erfarenheterna är så goda att vi startat upp liknande verksamhet på många vårdboende. Minimini gym med enkla träningshjälpmedel och tammetusan – det är samma entusiasm där! Så Du behöver inte vara orolig Du kan få fysisk aktivitet oavsett funktionsnivå!

  8. Gunnar Brolin | 3 februari, 2012 kl. 07:06 | Svara

    Just det, Du Janne är sjukgymnast! Naturligtvis måste en sjukgymnast eller annan sakkunnig instruktör finnas annars är faran stor att man förtar sej. Upphandlarna i Landstinget Västmanland vill minska antalet sjukgymnaster i stället för att öka antalet. Och det är ju ”sinnessvagt” tänkt!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.