Annons

Om tio år

Det är sommar och jag läser böcker. På en hylla i vardagsrummet har jag en hög som jag planerat att läsa under semestern, men dem har jag inte rört ännu. Istället har jag ägnat mig åt amerikanska självhjälpsböcker. Ni vet, böcker om hur du ska agera för att få gjort det du vill göra och ta lite kommando över din tid och ditt liv. Jag ska erkänna att jag inte är säker på hur mycket kommando jag vill ta och inte inte heller är jag helt säker på vad det är jag vill uppnå, men det spelar mindre roll för jag gillar inställningen som böckerna förmedlar. Den där om att det mesta faktiskt är möjligt. Bara du vet vad du vill och är villig att göra vad som krävs. Det är visserligen inte så ”bara” men det gör inget. För jag blir på gott humör av böckerna och jag läser och läser och tänker att ett och annat råd ska jag väl kunna ta till mig.

en av böckerna får jag t ex rådet att starta igång mig själv som en raket. När det är något särskilt jag vill få gjort, men som jag inte riktigt känner för att göra, ska jag helt enkelt räkna ner från fem och sedan sätta igång. 5-4-3-2-1-klipp gräset! 5-4-3-2-1-ring det där telefonsamtalet! I en annan bok får jag ett litet trevligt tips, som handlar om att varje dag göra något som gör mitt liv lite bättre och visst låter det härligt och konstruktivt. Men mest fastnar jag för en tredje bok.  I den skriver författaren om vikten av att vara långsiktig. Om att vi ofta överskattar vad vi kan åstadkomma på ett år och att vi tvärtom underskattar vad som är möjligt på tio år. Vill vi på riktigt förändra något i våra liv, ska vi tänka oss tio år framåt i tiden och konkretisera hur vi vill ha det då. Först när den bilden är glasklar ska vi planera för hur vi ska ta oss dit. Så det har jag gjort. Visualiserat mig själv om tio år. Bilden är visserligen inte glasklar, men det finns konturer, det gör det.

LÄS MER:  Ord

En tanke som slog mig efter den tredje boken, är hur länge det är meningsfullt att planera tio år framåt i tiden.  Att jag som femtiofyraåring tänker på mig själv som sextiofyraåring är inget konstigt. Tio år hit eller dit, det går att föreställa sig. Att som sextiofyraåring planera för livet som sjuttiofyraåring är också fullt rimligt. Detsamma gäller väl att som sjuttiofyraåring visualisera sig själv som åttiofyraåring. Med sedan då? Tio år till? Någon gång är jag väl ändå så gammal att jag inte kan räkna med att finnas i tio år till. Ska jag då ändå ha kvar det där tioårsperspektivet eller ska jag då tänka om och börja fundera på vad jag vill göra med mina sista år i livet? Nu kan vi för all del aldrig vara säkra på att leva i tio år till, utan vi får göra en slags sannolikhetsbedömning, och eftersom vi alla är olika, kommer vi att göra olika bedömningar. Jag känner en sjuttioåring som inte räknar med att finnas kvar om tio år och jag känner en åttioåring som definitivt räknar med att göra det, och kanske är det helt korrekta bedömningar de gör. Vad jag undrar är snarare om det spelar roll vad man tror och om man i någon mån kan påverka sin livslängd genom att tro det ena eller det andra. Och kan man inte påverka sin livslängd, kan man antagligen påverka livskvaliteten. Vad tror ni? Är det bra att ha ett tioårsperspektiv och är det i så fall bra att ha det hela livet?

Ha en skön vecka allesammans! // Lill

LÄS MER:  Meningsfullt

 

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

Bli den första att lämna en kommenter på "Om tio år"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.