Annons

När vet vi att någon har hamnat fel?

När jag gick på högstadiet och stötte på en och annan lärare jag inte var så förtjust i, och när jag beklagade mig för mina föräldrar, då sa de alltid med lugna röster: ”Det är med lärare som alla andra. Det finns bra lärare och det finns sämre lärare och de allra flesta är något mitt emellan. Precis som det finns bra läkare och mindre bra läkare och bra brevbärare och mindre bra brevbärare.” Och så vidare. Som ett sista konstaterande brukade de säga ”har man en enda jättebra lärare så får man vara nöjd och glädjas åt den för bra lärare kan man lära sig mycket av”.

Som tonåring blev jag upprörd över det där. Jag tyckte att det var en konstig inställning, alla lärare skulle naturligtvis vara bra, annars var det ingen mening med att gå till skolan, då kunde man ju lika gärna stanna hemma. Och varför fanns det ingen som såg till att alla lärare var superbra, det borde väl ändå ligga i samhällets intresse.

Jag kom och tänka på det nu när jag läser de kommentarer ni skrivit om det jag skrev förra veckan – ”Vem vill jobba i äldreomsorgen när ingen vill jobba i äldreomsorgen?”.  En av er skrev nämligen om att vi, dvs ni som arbetar i äldreomsorgen, måste ”vara tydligare och snabbare reagera på de personer som hamnat fel, de som faktiskt inte ska arbeta i omsorgerna”. Och det håller jag med om. För det klart att en del hamnar fel. Bland hundratusentals personer som arbetar i äldreomsorgen, är det självfallet ett antal som inte borde göra det. Precis som det finns läkare som inte borde vara läkare eller brevbärare som inte borde vara brevbärare. Fast frågan är hur det ska gå till, och frågan är när det är dags.

LÄS MER:  Vad är poängen med semester?

Som arbetsgivare, som arbetsgivarens representant i en ledarfunktion, har man ett stort ansvar för att skapa möjligheter för de anställda att fungera på ett bra sätt. Är man en väldigt duktig chef kan man dessutom få människor att blomma, även folk som från början varit lite halvvissna. Men när har man som chef egentligen gjort vad som är rimligt att göra? När är det dags att ge upp och om man gör det, vad händer då? Och inte minst, var går gränsen? När är det uppenbart att en person har hamnat fel? // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

4 Comments on "När vet vi att någon har hamnat fel?"

  1. Anders Åbom | 7 juni, 2012 kl. 08:32 | Svara

    Som medskyldig till ämnet hakar jag genast på! Det finns flera problem med detta. Vid de första signalerna om att någon inte fungerar gör man oftast ingenting och om man gör något (som chef i första hand) så dokumenterar man det troligen inte. Då blir det ju så stort och komplicerat! När det senare händer tråkiga saker igen kring samma medarbetare så har man ingen historik, utan den senaste händelsen måste bli grund för det man ska göra. Ett annat problem är att vi tycks ha fått en förskjutning av vad som är acceptabelt och inte. Norrköpingsfallet förra året (som jag bara läst om i media) tycks vara ett exempel på att handlingar som rimligen borde vara brottsliga inte ens anses utgöra grund för arbetsrättsliga åtgärder. Eller till en början inte bedömdes vara det. Hur de fackliga organisationerna agerar i de här fallen är också viktigt. Ibland tycks det som om den felande är den enda medlemmen i facket, inte alla de skötsamma… (Nu vill jag inte starta en diskussion om facket, men facket har betydelse för hur vi kan lösa den här typen av problem!). Om det – mot förmodan! – skulle råda samförstånd mellan arbetsgivare och fack om att en person inte borde jobba i omvårdnadsarbete är det dock i vår kultur arbetsgivaren som ska hitta de nya arbetsuppgifterna, inte den enskilda som ska hitta ett mer passande jobb. Även detta gör oss mindre benägna att ta tag i de här problemen. Man önskar ju att alla förstod att en dokumentation av negativa händelser är bra för alla, även den som felat. I grunden är det ju en hjälp om man nu verkligen jobbar med fel arbetsuppgifter. Eller om det hela beror på faktorer som arbetsgivaren kan hjälpa en komma till rätta med, till exempel ett missbruk. Det kräver öppenhet och mod av båda parter. Någon gräns för när det gått för långt kan inte jag sätta. Det beror på…!

  2. Anders Åbom | 12 juni, 2012 kl. 14:19 | Svara

    Har semestern börjat? Måste vara fler som upplevt detta problem!

  3. Redaktionen | 12 juni, 2012 kl. 15:20 | Svara

    Nej Anders, jag tror inte att semestern har börjat 🙂 och jag tror som du att det är fler som känner igen sig. Men ibland är det svårt att veta om vad eller varför människor vill vara med och tycka till. Jag kan i alla fall berätta att jag fått ett par mejl ang innehållet i det jag skrev och de handlar om att det inte bara är undersköterskor som ibland har hamnat fel utan även chefer. Och så är det naturligtvis. // Lill

  4. Anders Åbom | 13 juni, 2012 kl. 10:35 | Svara

    Såklart kan chefer, liksom alla andra ha hamnat fel. Fast deras misstag och olämplighet drabbar kanske inte direkt personer i beroendeställning, utan mer indirekt. Rätt och fel chefer är ju kanske en särskild fråga! Denna uppfattade jag hade fokus på hur det kan bli fel för ”kunden” eller vad vi nu ska kalla de som får hjälp inom äldreomsorgen. Är det så att en sådan här debatt uppfattas som negativ, syftet är ju som jag ser det odelat positivt? Att konstatera att några faktiskt hamnat fel gör ju inte alla dåliga, tvärt om! Men det går väl fler debatt-tåg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.