Annons

Måste alla vara med på tåget?

För ett par dagar sedan var jag på ett möte som handlade om sociala medier. Med på mötet var chefer i äldreomsorgen och en och annan politiker. Jag var mest med för att lyssna och få veta lite om vad som är på gång inom området. Inte minst i äldreomsorgen. Hur använder man sig av sociala medier där? Är det några som fått riktig snurr på att via nätet öppna upp för dialog med människor? Hur används och hur kan man använda bloggar och Facebook och Twitter och allt vad det är för att göra äldreomsorgen mer öppen och tillgänglig, och för att få till sig synpunkter och idéer (och för all del klagomål)? Både med folk utanför och inom organisationen.

Efter ett tag handlade diskussionen mer konkret om personal och verksamhetsutveckling. Någon sa att man skulle kunna använda slutna Facebookgrupper som diskussionsforum för personalen. Ett sätt att låta idéer slås ihop med andra idéer och därmed bli nya idéer och kanske något att gå vidare med för att göra omsorgen ännu bättre. En plats för de där tankarna och uppslagen man inte alltid hinner med att spinna vidare på i det dagliga arbetet. Vem vet? På sikt skulle det kanske kunna bli något riktigt bra, även om det inte blev som det var tänkt från början.

Själv tyckte jag att det lät som ett intressant förslag, definitivt värt att fundera på. Fast nej. Här tog diskussionen en annan vändning. För här tog de andra över. De som direkt kunde säga att det var ett dåligt förslag, för att inte säga ett farligt förslag. För vem vet vad folk kan häva ur sig i sådana där diskussionsforum. Det skulle med all säkerhet bara sluta med spridning av sekretessbelagda uppgifter och fotografier på människor som inte vill finnas med på bild.

Det var den ena typen av protester. Den andra handlade om att alla minsann inte har tillgång till en dator och alla minsann inte finns med på Facebook och då vore det kränkande mot dem att använda det som diskussionskanal.

LÄS MER:  Förändras musiksmaken med åldern?

Visst. Ska man ha ett diskussionsforum på nätet (även om det är slutet), är det bra om man har ett tydligt syfte, det får man prata om innan (men ett syfte med att träffas har man väl även på vanliga möten). Och visst, det kan vara ett problem om inte alla kan vara med, men frågan är om man alltid bara ska kunna ägna sig åt sådant som alla är med på (och alla kan ju faktiskt skaffa sig ett Facebookkonto, det kan väl inte vara kränkande att föreslå det), var lägger vi ribban då? Kanske överväger fördelarna nackdelarna trots allt?

Ingen av de där invändningarna förvånade mig och de är rimliga att diskutera, tycker jag. Det var det som kom sedan som, av olika anledningar, var lite trist. För då hördes sånt som:

På Facebook är man inte anonym och då kommer ändå ingen att våga säga vad de tycker och är chefen med i diskussionsgruppen blir det ingen diskussion eftersom folk är rädda för att säga vad de tycker när chefen är med. Och det där tog död på hela diskussionen.

Det finns säkert en och annan som inte säger vad hen tycker när chefen är med, det finns det alltid, och som chef får man jobba med att försöka bidra till ett klimat där de som väljer att vara tysta är så få som möjligt. Fast i det här sammanhanget finns en annan fråga som är minst lika viktig, och det är den om man som chef alltid ska vänta in alla innan man går vidare. Ska chefer som säger nej till något hindra andra chefer från att testa och hur mycket krut ska en chef i sin tur lägga på att få med sig alla sina medarbetare på tåget innan man lämnar perrongen? Räcker det inte med att de flesta hoppat på tåget? Så får man låta de andra står kvar och hoppa på senare om de vill. Annars kommer man ju aldrig någonstans.

LÄS MER:  Kommunikation med anhöriga

Vad säger ni?

Må så gott! // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

6 Comments on "Måste alla vara med på tåget?"

  1. Peter Åkesson | 21 februari, 2013 kl. 09:47 | Svara

    Inom LSS-verksamheterna på Gotland har vi byggt upp ett webbaserat forum för anställda där de kan utbyta ideér, få tips m.m Vi startade upp 2012 och den stora utmaningen just nu är att få upp aktiviteteten på forumet så att medarbetarna börja använda det mer i det dagliga arbetet,

    Peter Åkesson
    Verksamhetsutvecklare
    Region Gotland

  2. Detta med att medarbetare inte skulle våga säga vad de tycker, tycker jag är ett problem! Inte för att jag anser att det är befogat, tvärt om, för att det är en uppfattning som är förvånansvärt vanlig fast den i vårt land i stort sett är ogrundad. Med tanke på vad som krävs i fråga om misskötsamhet för att bli avskedad kan väl ingen (i varje fall ingen kommunalt anställd) egentligen tro att man riskerar att mista jobbet på grund av debattinlägg eller sina personliga åsikter? Och om arbetagivaren ger utrymme för och efterlyser en debatt i ett forum så måste man ju rimligen acceptera olika synpunkter! Vad ska man annars med debatten till? Ett arbetsplatsbaserat forum ska naturligtvis inte erbjuda anonymitet. Vi lever väl för katten i ett demokratiskt samhälle? Anonymiteten på nätet är mer ett hot mot demokratiska värden än ett skydd. Vi borde naturligtvis välkomna och ge former för ett samtal med högt i tak. Om väsentligheter, inte om struntsaker. Och radera eventuella anonyma ”uppkastningar”!

  3. När det gäller det här med att ”folk inte vågar säga vad de tycker”, som ju faktiskt är något som hörs ofta, även om det inte skulle vara så, och jag tror ju faktiskt inte att det är så (däremot är det inte ovanligt att man struntar i att säga vad man tycker eftersom man inte bryr sig tillräckligt eller för att man tänker att det är ingen idé i alla fall), kan man ju fundera på VARFÖR sådant sägs. Vem tjänar på det? Det är alltid någon eller några som gynnas av att det är på ett visst sätt eller att vi tror att det är på ett visst sätt. Så: VEM/VILKA TJÄNAR PÅ ATT VI TROR ATT MÄNNISKORS INTE VÅGAR SÄGA VAD DE TYCKER, T EX PÅ EN ARBETSPLATS? // Lill

    • Bra fråga. Det skulle enligt frågans formulering kunna vara facket… Har just utifrån samma formulering debatterat välfärdföretagens ”horribla vinster” med min radikale son (lika radikal som jag var i samma ålder…) och bett honom söka fakta utan skygglappar. Vad vet vi om denna fråga? Finns det forskning? (Om detta att inte våga säga vad man tycker alltså)

  4. Törs man inte säga ifrån då avhänds demokratin och man hamnar farligt nära en demokratisk diktatur.

  5. Det är jättebra om man börjar diskutera mer mellan verksamheter i äldreomsorgen.Det är alltid bättre att vara rak i sin kommunikation ,än prata i korridoren.På något sätt är det lärande på arbetsplatsen,att diskutera och delge varann oavsett för och emot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.