Annons

Måndag morgon med funderingar om Lex Sarah

För min del har veckan börjat med kaffe och funderingar om Lex Sarah. Regeringen verkar nämligen ha planer på att skriva om lagen så att det ska vara ok att göra anonyma anmälningar. Jag vet inte, det finns något med anonyma anmälningar som ger mig rysningar. För rent principiellt tycker jag att vi ska stå för vad vi tycker, anonymitet ska inte uppmuntras, anonymiteten väcker många gånger småaktighet och plockar fram våra sämre sidor och används ibland för egen vinning och eget rättfärdigande. Det måste väl finnas en annan väg att gå för att få fler att anmäla missförhållanden i vården och omsorgen? Prata om skyldigheten att faktiskt göra en anmälning. Prata om det på varje personalmöte ni har. Det finns ju dessutom ytterligare en baksida med anonyma anmälningar. De blir svåra att följa upp, svårt att kolla vad som verkligen hände, det finns helt plötsligt ingen att fråga. Eller? Vad tycker ni om det här med anonyma Lex Sarah anmälningar? Bra? Dåligt? //Lill

LÄS MER:  Nyhetsbrev 24 september 2020

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

9 Comments on "Måndag morgon med funderingar om Lex Sarah"

  1. Jag har en annan åsikt än dig. Jag tror det vore bra med en möjlighet att vara anonym. För det är inte så att alla vågar stå för sin åsikt och vi ska ändå ha de gamlas bästa för ögonen och då är det bra att vara anonym. mvh från en anonym

  2. Lex Sarah är helt värdelös. Hur ska någon kunna anmäla något när man inte tycker att något är fel? Själv skulle jag, som anhörig, snudd på, kunna göra en lex Sarah varje gång jag besöker ett äldreboende.

  3. Ewa Jönsson | 20 april, 2009 kl. 14:13 | Svara

    Jag håller med om att man måste inse att fel begås för att kunna göra en anmälan. Varför pratas det inte mer om Lex Sarah på arbetsplatserna. Kunskap är den enda framkonmliga vägen här. Tråkigt att du Anhörig har dåliga erfarenheter av äldreboenden. Det finns bra boenden också. Har du pratat med chefena? Har du pratat med politikerna? Det är viktigt att du inte är arg och missnöjd i det tysta.

  4. Ewa Jönsson:
    Jovisst har jag pratat med såväl cheferna som politikerna. Dom är värst, förnekar allt, där begås inga fel. Det är bara besvärliga äldre och besvärliga anhöriga. O nej, inte är jag arg i det tysta, men alla ansvariga skakar av sig all kritik.

    Tack för ditt deltagande.

  5. Hemma hos min vän, som hade beviljats hemtjänst och s.k. hemvård, var det kaos mest varje dag.

    Personalen sprang in och ut hela dagarna utan att någon hade kännedom om helheten.

    Beviljade insatser som städ och tvätt utfördes inte trots ideliga brev/mejl/telefonsamtal till både utförare – Carema – och kommunen.

    Kylskåpet var för det mesta tomt och handlade personalen plötsligt så kunde det finnas en 2-kilos korvring som ingen använde.

    Det fanns ett s.k. Trygghetslarm.
    En gång ringde jag tre gånger på detta larm innan någon kom. Det tog 45 minuter! Personen hade ingen som helst kompetens att bedöma min väns tillstånd.

    Distriktssköterskorna var totalt ointresserade och fungerade som ”stoppklossar”.

    I stället för att se mig som en värdefull resurs – jag hade känt vårdtagaren i över 20 år – såg de mig som en fiende.

    De gillade inte att jag hade läst på och tog strid för min väns rättigheter.

    Allra mest ogillade de att jag hade synpunkter på läkemedelsbehandlingen.

    Själva var de nöjda med att alla läkemedel var förpackade medelst Apodos så att hemtjänstpersonalen bara kunde öppna påsen, medelst s.k. delegering, och se till att min vän tog de 10-12 medicinerna.

    Hur han mådde var det ingen mer än jag som bekymrade sig om.

    Min vän blev magrare och magrare och mer och mer uttorkad på grund av allt vattendrivande m.m.

    Jag höll distriktssköterskorna underrättade genom mejl/brev, telefonsamtal och samtal öga mot öga.

    Men de slog bara ifrån sig – de hade inget med läkemedel att göra.

    Min vän skulle själv kontakta hälsocentralen, vilket kan vara ytterst svårt och tålamodsprövande även för en helt frisk person.

    Berörda läkare fick också underrättelser om O:s tillstånd samt en beskrivning av hur illa det hela fungerade (arbetsbyte vore bra).

    Till slut sa jag till hemtjänstpersonalen att nu får ni riva i – kontakta Vård- och Omsorgsförvaltningen och berätta att detta är ovärdigt/livsfarligt.

    Först undrade de vad kommunen hade med saken att göra.

    De var ju anställda av Carema.

    Då fick jag förklara att det faktiskt var så att kommunen var beställare och ytterst ansvarig.

    Jag berättade att eftersom ingen på Carema tog tag i problemen så var det deras plikt att anmäla till kommunen.

    Gör vi det får vi sparken, var deras enda kommentar och så lämnade de min vän åt sitt öde.

  6. Nu är det inte säkert att det hade blivit bättre om Caremas personal hade anmält till kommunen.

    Det var ju inte så att de var ovetande eftersom jag hade korresponderat/ringt månad efter månad.

    Jag fick också ”audiens” hos en tjänsteman på Vård- och Omsorgsförvaltningen efter ett av mina brev. MASEN kunde tyvärr inte komma den dagen. Hon hade också fått brev.

    Jag berättade den ena historien värre än den andra – inte en min ändrades i damens ansikte.

    Till slut konstaterade hon att det bara var jag som klagade.

    Det är inte så konstigt sa jag.
    De flesta har varken ork, tid eller kunskap. Många vågar inte heller för de är rädda att det skall straffa sig.
    Dssutom vet de om det är näst intill lönlöst.

    Själv anser jag att det är min plikt att berätta och det finns ingen som helst anledning till att förstora – eller dikta ihop historier.

    Audiensen var slut.

    P.S. Jag har inga som helst illusioner att kommunal äldrevård skulle vara så mycket bättre, men det är enklare att komma med synpunkter/klagomål om det är en part i stället för två.

  7. jag har jobbat i äldreomsorgen i många år och har ett råd till anhöriga: fortsätt kämpa för det är mycket lättare att strunta i en gammal som inte har någon anhörig än att strunta i en gammal som har anhöriga som kämpar. Så ska det inte vara men så är det.

  8. Tack Kämpe för att Du berättar hur det är.

    Jag stred på två plan – dels för min vän – dels för alla andra som inte har några närstående eller har dem på långt håll.

    Jag förde t.ex. dagbok i flera år och där skrev jag ned hur O mådde och vad som pågick, vem jag skrev/ringde till osv. Jag skrev också om mig själv – min vanmakt, ilska osv.

    Delar av den har Äldreomsorgsminister Maria Larsson fått läsa.

    På grund av den vanvård som O utsattes för tvingades han till slut iväg till ett äldreboende efter en sjukhusvistelse.

    Den s.k. Gode Mannens (se Uppdrag Granskning på onsdag) och distriktssköterskans verk. De hoppades få tyst på mig genom att förhindra insyn.

    Snyggt och rent, fint rum.
    På ytan vänlig personal, men så fort som jag ”tyckte till” om något så visade de taggarna.

    Jag frågade O första dagen hur det kändes och han svarade utan betänketid – värre än döden.

    Experimenterandet med läkemedel fortsatte trots brev till ansvarig läkare och samtal med ansvarig sjuksköterska inkl chef.

    Ingen tycktes bry sig om O:s andningsvårigheter bl.a.

    Man såg inte till att han fick träffa läkare, d.v.s. att läkaren kom på besök – man lät honom bara vara.

    Ja, man höjde inte ens huvudänden på sängen.

    En natt, kl. 03, ringde han till mig i förtvivlan. Han kunde knappt prata.

    Jag sa – snälla – lägg på – jag ringer till personalen.

    En ung tjej svarade.
    Jag presenterade mig och hon sa som en robot – O ligger i sängen och har det bra!

    Han ligger visserligen i sängen, sa jag. Men han har det definitivt inte bra. Han kan knappt prata på grund av andfåddhet.

    Då sa hon – jag är ensam här med 16 (18?) boende.

    Befinner mig en trappa upp men skall gå ned och kolla.

    Detta är en vidsträckt kommun och joursjuksköterska kan befinna sig många mil bort! För att inte tala om hur uselt det är med läkarkontakter.

    Många anhöriga/närstående har en idealiserad bild av hur det kan gå till på våra äldreboenden och personalen ser ibland på sitt arbete som om de enbart gällde förvaring.

    Det behövs många stridbara personer för att det skall bli ändring – både personal och anhöriga – och vad gör egentligen PRO, SPF mfl – mer än tycker till om pensionärernas skatt?

  9. Tack Kämpe för att du rapporterar inifrån. Min erfarenhet som anhörig i äldrevården är allt annat en positiv. Jag tycker att sjuksköterskorna är ett stort problem. Dom utövar makt över såväl de äldre som underställd personal, dvs undersköterskor och vårdbiträden. Därtill har sjuksköterskorna en snäsig attityd till anhöriga som engagerar sig. Sjuksköterskorna är de som anger tonen i arbetslaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.