Annons

Lurar vi demenssjuka människor?

Ni kanske har hört talas om Pago, en mjuk liten robot, som ser ut som en säl. Som låter någorlunda som en säl och rör sig lite grand som en säl och blinkar med söta ögon och långa ögonfransar. Pago kan man ha i knät och gosa med och precis som riktiga djur reagerar Pago på röster och beröring. Fast till skillnad från riktiga djur, behöver Pago inte äta eller kissa eller gå på promenad.
Pago är från Japan och finns till för äldre människor, inte minst inom demensvården. För demenssjuka människor mår bra av att krama och klappa Pago, precis som de flesta av oss mår både fysiskt och psykiskt bra av att krama mjuka och ulliga djur.

Att robotsälen Pago gör nytta och sprider glädje i demensvården har japanerna vetat ett tag och möjligen vet vi det även i Sverige. För en relativt liten kostnad kan alltså människor må lite bättre, och det är väl bra. Det är väl precis sådana saker vi är på jakt efter när vi försöker hitta små och stora kostnadsbesparingar och alternativ för äldreomsorgen, och inte minst för framtidens äldreomsorg.

Själv gillar jag att försöka tänka i nya banor och jag gillar teknik. Och jag tror verkligen att äldre människor kan ha glädje av ny teknik och att äldreomsorgen skulle må bra av ny teknik. Och jag blir direkt lycklig när jag hör om eHemtjänst och trygghetslarm och allt vad det är. Och det är väl jättebra om japanska robotsälar kan göra människor glada och mer harmoniska.

LÄS MER:  "Jag jobbar på äldris"

Eller jag vet inte. För just när det gäller robotsälen Pago, finns det något som provocerar. Något som skaver. Jag tror det handlar om att när det gäller den där sälen, får jag en känsla av att någon försöker luras. Någon som gjort en robot och vill att jag, eller snarare demenssjuka personer, ska tro att den är på riktigt, att det är en levande varelse, och nästa steg är väl rimligen robotar som ser ut och beter sig som människor, och har jag en demenssjukdom kanske jag på riktigt tror att det är en människa. Lurad.

Det finns en annan robot som heter Giraffen, ni har säkert läst om den och sett bilder på den. Giraffen är en slags metallställning på hjul med en bildskärm på toppen. Via bildskärmen kan jag sitta i min egen bostad och kommunicera med personer som befinner sig någon helt annanstans, samtidigt som jag ser dem jag talar med på bildskärmen. Jag kan t ex prata med hemtjänstpersonalen och fråga dem om något eller säga att jag mår bra och att de inte behöver komma förbi. Giraffen kan dessutom förflytta sig runt i min bostad och hjälpa till med ett och annat, och i framtiden säkert göra ännu mer komplicerade saker, som vi idag inte ens kan föreställa oss, och det tycker jag är fantastiskt. Giraffen är toppen. För med Giraffen är det ingen som försöker lura mig, ingen som vill få mig att tro att Giraffen är något annat än Giraffen är, nämligen en bildskärm på hjul.

LÄS MER:  Ett modigt debattinlägg

Visst. Om jag har en demenssjukdom, tänker jag antagligen inte så, och känner mig inte lurad, där jag sitter med sälen i knät. Frågan är snarare om det är det vi gör – luras. Och om det i så fall är rätt att göra det. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

5 Comments on "Lurar vi demenssjuka människor?"

  1. Eva-Gun Oskarson | 23 maj, 2013 kl. 10:48 | Svara

    Håller helt med dig det känns lite som att luras ja blir illa berörd nrä jag ser dementa sitta med dockor etc. som också förkommer. Det blir som ett surrogat för att ingen har tid med dem. Sitta och hålla handen ger samma effekt. Eller gå runt och hålla armkrok.

  2. Birgitta Odelstierna | 23 maj, 2013 kl. 11:16 | Svara

    För mig är det inte att luras om en dement person får krama en säl eller en docka. Samma docka som kramas på äldreboendet kramas även av små barn. Jag har givit mina barnbarn en sådan kramdocka att ha i sängen på natten och det fungerar utmärkt. De små blir lika lugna som de äldre av det mjuka tyget och det mjuka innandömet.
    Vi som vårdar har inte möjlighet att sitta med en dement person i famnen i det ögonblick som den dementa önskar detta. Att sitta en stund med någons hand i sin eller gå en promenad med någon i armkrok, kan man göra ändå. Man luras inte med en docka eller säl. Vi får inte tänka eller lägga värderingar utifrån våra egna friska tankar utan sätta oss in i deras situation. Vi måste tänka och känna som de demenssjuka tänker. Svårare är det inte.

  3. Själv talar jag med ”döda” ting emellanåt och tycker inte att jag känner mig lurad när jag tillsammans med barnbarnen samtalar med mjukisdjur en stund. Frågan vi ska ställa oss är om personen som umgås med Paro, en docka eller samtalar med en kudde har en god stund eller inte. Barn och vuxna har ofta förmåga att förstå att PARO är på låtsas men kan tillåta sig att umgås med, söka inspiration hos och låta sig tröstas av den. I en liten studie för Hjälpmedelsinstitutet om Paro kunde jag också konstatera att den skapade kommunikation mellan personer som hade demenssjukdomar. Paro var i det sammanhanget enbart ett medel för att underlätta möjligheten att umgås med varandra och med personal trots att den verbala kommunikationen var nedsatt, En katt eller hund med varmvattensflaska gav inte samma stora effekt när det gällde just att bli vaken och aktiv tillsammans med andra i rummet.
    Sammanfattningsvis är det personen med demens som bestämmer om och hur hen vill eller inte vill umgås med leksakssälar eller andra föremål som finns för avkoppling och aktivitet.

  4. Åke Hamrin | 23 maj, 2013 kl. 14:27 | Svara

    Maskiner är maskiner. Det går inta att ersätta mänsklig värme/empati.
    Roboten/maskinen fungerar ju endast om jag är så pass bra att jag kan be om hjälp.
    Det är inget fel att personer kan få stöd och hjälp via en robot.
    Men ha inte övertro att den kan ersätta människan..

  5. Vi får väl vara uppmärksamma på så att PARVO och andra mjukisdjur , dockor osv, inte ersätter oss medmänniskor utan bara är ett mkt bra komplement 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.