Annons

Lös det!

Jag har tidigare arbetat bl a i äldreomsorgen och i skolan, och det betyder att jag har fd arbetskamrater från båda de verksamheterna. Och eftersom ett antal personer ur mina båda fd-gäng numera känner varandra och trivs ihop, ser vi till att då och då träffas. För inte bara är det roligt, det är dessutom lärorikt. Ren kompetensutveckling, åtminstone innan vi övergår till samtalsämnen av ren personlig karaktär.

En enhetschef i äldreomsorgen och en rektor har mycket gemensamt (även om rektorer oftast inte vill se det till att börja med, eftersom deras status rent allmänt är lite högre än enhetschefernas). Inte minst har man personalansvar för stora grupper, och man behöver också lägga mycket tid på att konkretisera personalens uppdrag och sätta tydliga mål. Dessutom verkar man i verksamheter som får utstå mycket kritik och där anhöriga har mycket åsikter om det man gör (även om det ska sägas att den sista biten är mer påtaglig i skolan, för visst har anhöriga till äldre människor synpunkter om vården och omsorgen, men det är ingenting jämfört med föräldrars engagemang i sina barn).

När enhetscheferna och rektorerna och jag sågs den här gången pratade vi mycket om mod att ha tilltro och tillit till sina medarbetare, om att våga utgå från att det är hos dem som problemformuleringarna och lösningarna finns. Eller snarare, är det så? Det var det samtalet handlade om. Är det de personer som arbetar ute i verksamheterna som bäst vet vad det är som behöver lösas och hur det ska gå till? Eller krävs det ett slags utanförperspektiv, eller för all del kalla det uppifrånperspektiv, för att ha en chans att se så väl problem som lösningar? Här gick åsikterna isär. (Fast uppfattningarna skiljde sig inte mellan å ena sidan enhetscheferna i äldreomsorgen och å andra sidan rektorerna, så det har uppenbarligen inte med verksamhet i sig att göra. Snarare handlar det om hur man ser på sina medarbetare och deras kompetens.)

LÄS MER:  Hänger det på motivationen?

Själv utgår jag från att lösningarna finns hos dem som utför arbetet, oavsett om det är där själva problemet har konstaterats eller inte (för vad det är som är själva problemet, det beror som alltid på vem man frågar, och det är inte säkert att något som politiker eller högsta chefen tycker är ett problem, uppfattas som ett problem av en undersköterska eller en lärare – innan de s a s blir varse). Och min utgångspunkt är att bästa sättet att hitta en lösning, det är genom att leverera problem och förutsättningar till dem som i slutändan ska leverera. En mer hardcorevariant är väl egentligen bara säga att “det här är problemet, sätt er någonstans och kom inte tillbaka förr än ni har löst det”. Alla grupper klarar inte ett sådant upplägg. Men betydligt fler än vi tror. Tror jag. Vad tror ni? // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

2 Comments on "Lös det!"

  1. Hej & Glad Lucia! Eller vad man säger. Jag tycker att du beskriver ett svar. Om någon säger till en personal-grupp ”det här är problemet, sätt er någonstans och kom inte tillbaka förrän ni löst det” så finns ju båda perspektiven där! Någon som säger ”det här är problemet” – uppifrån/utifrån, och de som ska sätta sig och hitta en lösning. En lösning som utgår från den personal som ska tillämpa den och den situation där den ska fungera, vilket väl alltid är en fördel. Mitt svar blir således att bådadera behövs! Ingendera perspektivet räcker ensamt. Det var väl ett svenskt svar? MVH!

  2. Tänk så väsensskilt ledarskap kan vara. Jag har aldrig upplevt detta med att min dräng också har en dräng.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.