Annons

Känner sig unga människor idag sig själva bättre än jag gjorde när jag var i deras ålder?

Ju äldre vi blir, desto mer lär vi känna oss själva. Håller ni med om det? Att vi lär oss se våra styrkor och det vi är mindre bra på? Eller för den delen riktigt dåliga på. Och inser att det är mycket roligare att ägna sig åt sådant som passar oss utifrån personlighet och läggning. Eller varför inte kalla det talanger.

Låt mig ta ett exempel. För ett antal år sedan var jag chef för en ganska traditionsbunden och hierarkisk organisation. Det var så att säga mycket som satt i väggarna (även om jag ogillar det uttrycket, för saker sitter verkligen inte i väggarna, det handlar om människor, om oss själva). Mitt jobb var att förändra vårt arbetssätt, och därmed vårt synsätt och därmed våra attityder och ja, ni förstår.  Förändring var mitt uppdrag.  Jag visste hur jag skulle gå till väga. Jag visste att här handlar det om delaktighet och systematik och om tydliga mål och uppföljning. Allt det där chefer får lära sig på ledarskapsutbildningar. Och jag tragglade på. Sakta, sakta gick det, för all del. Men åt rätt håll. Vilket väl var tillfredsställande i och för sig, om det nu inte hade känts så tungt. Om alltsammans inte hade dränerat mig så på energi. Om det inte hade varit så tråkigt.

Så vid något tillfälle gjorde jag en sådan där personlighetstest, alla chefer i den här koncernen fick göra det.  Jag blev intervjuad av psykologer, en hel dag tog det, och fick mina styrkor och svagheter undersökta och min personlighet uppdelad i olika färger i olika diagram utifrån olika parametrar. Väldigt vetenskapligt, sa psykologerna. Några dagar senare fick jag träffa en av dem igen och han gick igenom resultatet med mig. Noggrant och detaljerat och tåtassande.

LÄS MER:  De 7 vanorna

Psykologen sa att egentligen hade jag helt fel profil för mitt jobb. Mina starka sidor hade jag nog inte så stor glädje av, sa han.  Eller det sa han inte. Psykologer pratar sällan så direkt och pang-på. Snarare var det så att vi efter ett långt samtal kom på att det möjligen-kanske kunde vara så. Vad tror du själv, klämde han till sist i med. Jag håller med, sa jag. Jag sa att jag för all del är en helt ok chef, jag gör det jag är anställd för att göra. Även om jag får anstränga mig. Riktigt ta i för att kunna använda de sidor hos mig som är rätt så svaga, eftersom det är de sidorna som krävs för jobbet. Ingenting går med lätthet och det känns inte särskilt naturligt, sa jag. Det är tröttande.

Jag minns inte hur lång tid efter det där samtalet jag stannade kvar på den arbetsplatsen. Kanske ett år eller två. Testresultatet funderade jag en hel del på under tiden och till sist var jag så trött (och uttråkad) att jag sa upp mig och började göra annat som passade mig bättre. Testresultatet har jag då och då tänkt på sedan dess. Senast för ett par dagar sedan, när jag pratade med en person i min närhet som rekryterats till ett prestigefyllt, flådigt och välavlönat jobb. För när jag fick reda på det, när han berättade, tänkte jag automatiskt att ”ett sådant jobb vill jag också ha”. (Inte för att jag ville ha just den här mannens jobb, och det handlar verkligen ingen missunnsamhet från mitt håll, mer för att jag lockades av det där runt omkring, statusen och pengarna helt enkelt.) Men så tänkte jag lite till och kom på att ”nej tack, det vill jag faktiskt inte alls”. Inte för att jag inte skulle klara det, för det skulle jag antagligen. Utan snarare för att det skulle kosta orimligt mycket kraft. Är ni med?

Och när jag nu, för femtioelfte gången, läser om jobben inom vård och omsorg, de jobb som finns och kommer att finnas där i framtiden, och som att allt färre unga människor verkar vilja ha, tänker jag att det kanske är så att unga människor idag är lite klokare än jag var när jag var yngre. De kanske redan i unga år vet vilka de är och vad som passar dem eller inte. De kanske inte behöver göra sådana där heldagarstester för att komma fram till att vård och omsorg  (eller något annat för den delen) inte är något för dem. Kan det åtminstone vara en del av förklaringen till att de så många unga människor är så ointresserade av att arbeta i äldreomsorgen? Vad tror ni? // Lill

LÄS MER:  Kreativitet på distans

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

5 Comments on "Känner sig unga människor idag sig själva bättre än jag gjorde när jag var i deras ålder?"

  1. Det är klart att de yngre, i alla fall, borde vara klokare, eftersom deras skolunderbyggnad (på området) är så mycket gedignare. Men till den klokheten de yngre besitter, så måste det till en massa erfarenhet, innan de kan kallas bra chefer.

  2. Hej! Jag har svårt att tänka mig att unga idag skulle vara klokare eller mognare eller ha större självinsikt relativt åldern än vi (lite mognare…) hade, (i mitt fall ligger ungdomen mer än fyrtio år bakom mig…!) Jag tror inte skolan är så mycket bättre, men jag gick 9 år sedan gymnasiet tre sedan så småningom högskola, så jag är kanske inte representativ. Mognad och självinsikt tror jag har lite med kunskap och utbildning att göra. För övrigt kan jag känna igen mycket i din beskrivning Lill. Jag har också testats. Slängde just häromdagen en massa papper med ”type indicator” profiler, rekryteringskonsultens analyser, mm. som i mina ögon idag bara är skräp! Jag har lärt mig att det finns vetenskapligt stöd för att det INTE går att testa fram lämpligheten hos en person för ett visst jobb med några som helst test. Det är nog det gamla ”prova så får vi ser hur det går” som gäller, både då och nu. Sedan har tron på tester varierat över tiden liksom föreställningarna om vad som är ett bra jobb. Det finns ju fler branscher som har svårt att rekrytera. Kommunal omsorg har den nackdelen att de inte kan konkurrera med rejäla pengar, eller fins ”fringisar” som andra bristyrken kanske kan. Förr plockade svenskar bär, nu är det andra som gör det. Förr städade svenskar på hotell, nu är det andra som gör det. Det kan ju bli så med omsorgerna, (eller har det redan blivit så?) det behöver inte vara så tokigt. Det värsta för omsorgen är att ha en massa omotiverade och uttråkade personer i verksamheten. Jag tror vi även fortsättningsvis får lita på den gamla sanningen att ”gott omdöme får man av livserfarenhet, livserfarenhet får man av dåligt omdöme!”

  3. Intressanta tankar, det kan säkerligen stämma! Själv är jag i en annan sits, jag vill hemskt gärna jobba inom äldreomsorgen, men eftersom jag inte får (ja, det är sant) plugga till uska så har jag ingen framtid inom vården. Tycker detta är väldigt ”skrattretande”. Som att skjuta sig själv i foten kan jag tycka.

  4. Tror det mer har att göra med vad som står i tidningarna idag. Blir yndre verkligen peppade att söka ett jobb som alla, inklusive de anställda, säger att man inte får toppbehandling eller bra kompensation från.

    På opincare.com kan man tycka till och rösta enkelt på Sveriges äldreboenden.

  5. Ingvar Andersson | 14 september, 2012 kl. 10:14 | Svara

    Det är intressant att reflektera över varför jag själv arbetat med det jag har gjort. Vad ledde mig dit? Hur har jag passat för de uppgifter jag har haft? Med vilken inspiration och glädje har jag levt med, ”mina arbeten”?
    Jag har aldrig arbetat inom äldreomsorgen men på olika sätt har jag de senaste 32 åren arbetat med människor.
    Äldreomsorgen har jag mött som politiker och genom yrkesmässiga besök hos enskilda personer samt som pastor vid gudatjänster på boenden.
    Jag har fem vuxna barn, tre pojkar och två flickor mellan
    19-34 år, ingen av dem arbetar inom äldreomsorgen. Två av dem, en pojk och en flicka, har sedan några år tillbaka haft timvikariearbete inom äldreomsorgen. Men alla har arbeten där människor är föremål för deras uppdrag.
    Varför inte äldreomsorgen? Jag ska försöka få svar på den frågan genom att fråga dem.
    Jag har på ett särskilt sätt, inom politiken, intresserat mig för hur vi ska få in män i omsorgsyrkena. Oftast möts man av ett svar som jag tror är mycket förenklat men som givetvis kan ha en öppnande effekt. ”Höj lönerna”!
    Är det så enkelt att få unga människor, även killar, att intressera sig för arbete inom äldreomsorgen? En facklig företrädare sa att det är inte bara lönen utan även arbetsvillkoren. Hur svårt skulle det vara att förändra lönerna och arbetsvillkoren så att de blir attraktiva för unga människor inklusive killar.
    Hur är det i verkligheten till skillnad från det som det ”pratas” om? Är lönerna och arbetsvillkoren så mycket sämre inom äldreomsorgen än inom ett flertal andra arbeten där det finns unga tjejer och killar. Servering, försäljning, kassa, mm.
    Inom äldreomsorgen vill vi givetvis ha medarbetare som tycker om att arbeta med människor. Inte de som ”bara vill ha” en inkomst. Men kanske kan lönesättningen och eventuellt lockande ”småförmåner” vara det som öppnar upp intresset hos unga människor. Som sedan upptäcker meningsfullheten och arbetsglädjen i att arbeta inom äldreomsorgen. För det är ju så många av er som arbetar inom äldreomsorgen upplever det . Det ju många som trivs så bra så att de har arbetat över 25 år inom detta yrket.
    Vi funderar vidare på hur vi löser detta behovet.
    Ingvar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.