Annons

Vi vill dela på notan

Härom kvällen åt jag middag tillsammans med ett tjugotal andra personer. Vi satt på en restaurang i Bryssel. Maten var god, vi drack lite vin och hade på det stora hela en riktigt bra kväll. När vi skulle gå och notan skulle betalas, sa vi till kyparen att vi ville dela den, att var och en ville betala för vad var och en hade ätit och druckit. Någon vinflaska skulle delas på tre, någon annan på fyra, några hade druckit mineralvatten, andra inte, förrätter och efterrätter hit och dit. Som det brukar vara krävdes det lite räknade och dividerande för att komma fram till vad varje person skulle betala. Inget konstigt med det. Tyckte vi. Kyparen himlade dock lite med ögonen och mumlade något med irriterad röst.

Senare på kvällen funderade jag på det där, om hur vi svenskar oftast vill göra så, dela på notan. Vi tar ansvar för vad vi själva ätit, oavsett hur mycket pengar vi har eller inte har. Vi gör rätt för oss, hamnar inte i tacksamhetsskuld till någon och det är nog tom så att det uppfattas som lite vräkigt om någon norpar åt sig notan och säger att ”det här betalar jag”. Som att skylta med att man har gott om pengar.

I tankarna drog jag sedan paralleller till frivilligarbete, jag menar det arbete som görs av frivilligorganisationer och frivilliga individer i t ex äldreomsorgen.  Det vanliga är att den ena sidan av politiken är lite tveksam till frivilligarbete och menar att samhällets välfärd ska byggas på samhällets gemensamma skatteintäkter. Ingen ska behöva stå med mössan i hand och vara beroende av andras välvilja.
Den andra sidan av politiken brukar tvärtom hävda att frivilliginsatser i äldreomsorgen är något bra, något som kan bidra med det där lilla extra. Begreppet guldkant brukar nämnas i sammanhanget och dessutom att människor mår bra av att göra något för andra människor. Två flugor i en smäll med andra ord.

LÄS MER:  Vad vill du bli påmind om när du blir äldre?

Själv tror jag att frivilliginsatserna är här för att stanna och att vi i framtiden kommer att få se mer av dem. Och kanske får det konsekvenser även för vårt sociala och ekonomiska beteende. Kanske är det så att nästkommande generationer inte alls kommer att dela på restaurangnoterna utan gå med på att någon i sällskapet säger ”låt mig få betala” eller vara den som betalar.  Vad tror ni? //Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

6 Comments on "Vi vill dela på notan"

  1. Gunnar Brolin | 28 januari, 2010 kl. 07:08 | Svara

    I vanliga fall brukar jag skärskåda inläggen eller andras kommentarer för att finna något jag kan småklaga på och det utan att jag egentligen är kverulant. Jag kommenterar Dej Lill och hoppas att Du i frivilliginsatserna inkluderar anhörigvårdandet. Du menar att dessa insatser ger ”guldkant” på tillvaron. Visst är det så att det ger tillfredsställelse att kunna ta hand om den sjuke och nära anhörige som man kanske varit gift med i dryga 50 år. Men ”guldkant”, det hänger på hur pass frisk man är själv. Vår äldregeneration tycker, de flesta i alla fall, att det är naturligt och självklart att ta hand om varandra! Och så har det varit i tidigare generationer. Man kanske kan uttrycka det så att det varit ett självpåtaget krav på att omhänderta sjuka nära. Detta krav finns inte med i tänket hos den yngre generationen, inte i så stor utstäckning, jag har den känslan.

  2. Att ta hand om sina sjuka anhöriga eller vänner tror jag inte alls handlar om åldern. Det är så vanligt att man drar ett generellt antagande baserat just på åldern. Varför skulle inte den yngre generationen vilja ta hand om äldre, sjuka? Hur kan man basera det på en känsla?

    Jag arbetar inom äldreomsorgen och en del av de äldre är ensamma trots att de har barn av den äldre generationen. Andra har ofta besök av barn, barbarn och även barnbarnsbarn. Jag tror vi alla blir lite väl åldersfixerade ibland. Det handlar inte om åldern utan snarare på vilken relation man haft tidigare i livet samt vilken personlighet man är.

    Frivilligarbetare är bra om man ser dem som en bonus och inte börjar räkna med dem för att verksamheten ska klara sig.

  3. Gunnar Brolin | 28 januari, 2010 kl. 10:30 | Svara

    Tina, det är nära nog vetenskapligt belagt att de yngre som studerar till äldrevårdare eller redan är äldrevårdare, har en högre grad av empati än vad många andra har. Min kommentar är inget påhopp på Dej och Dina arbetskamrater, inte heller ett skryt över oss anhörigvårdare utan ett konstaterande som det säkert finns grund för.

  4. I min föreställningsvärld är det samhället som betalar hela notan. Ingen behöver längre vårda någon mot sin vilja. Den vårdades omgivning, skulle jag vilja säga, betalar istället av på en tacksamhetsskuld.Då får också den som under sitt liv sått rikligt också skörda rikligt. Det är det som Tina talar om. Den insatsen är lätt att bära då den är buren av kärlek. Den källan sinar sällan och vederkvicker inte bara mottagaren utan också givaren. Den kan se ut på flera sätt och kan t.o.m. innebära ett överlåtande av vården till proffsen när egna kraften inte förmår eller andra skäl. Många utomstående gör insatser på vårdområdet och då tror jag de gör det för att det ger en personlig tillfredsställelse. Men inte kan jag tänka mig att frivilliginsatserna skulle öka i framtiden. Är det åldringspuckeln som skulle bli mer benägen att hjälpa varandra? Inte den kommande försörjningspliktiga generationen i alla fall. Tänker Du Dig, Lill, att företag och andra beroende av goodwill skulle gå in och sponsra, eller?

    PS. Kan inte den här kommentarsrutan göras större? Det är svårt få överblick när man skriver DS

  5. Jag menar inte att vårda sina nära och kära skulle handla om empati. Man kan vårda sin anhörige utan att vara ett dugg empatisk egentligen. I en del fall kan det bästa vara att inse sina begränsningar och överlåta vårdandet till dem som har orken, styrkan, kunskapen eller vad det nu kan handla om. Jag tar det inte som ett påhopp på mig själv eller min generation heller för den delen. Att göra antaganden baserad på en ålder känns inte rätt, vilken åldersgrupp det än handlar om.

    Jag förstår inte vartifrån dessa frivilligarbetare skulle komma ifrån? Att göra ett arbete frivilligt innebär ingen lön och oftast handlar det om pensionärer som har en inkomst från annat håll (om än liten). Jag tror de flesta är mer måna om att behålla sitt arbete och inkomst än att arbeta frivilligt. Det handlar alltid om pengar, är det inte så?

    Jag håller med, gör kommentarsrutan större, det vore jättebra!

  6. Jag tror ändå att empatin betyder mycket i vårdsvängen. Motsatsen skulle vara förkrossande. Under mitt arbete med ungdomar som valde utbildningsväg tyckte jag mig glädjande nog se att de som valde Vård och Omsorg oftast var just empatiska och varma individer. Jag kan inte minnas att jag någonsin avrådde någon för vårdutbildning och då vill jag säga att jag trodde mig vara kapabel avgöra lämpligheten. Jag vill dock inte påstå att alla i vården är lämpade för uppgiften eftersom många hamnar där av andra skäl. Det är en annan och sorgligare historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.