Annons

Jag säger som morfar. Det går åt rätt håll.

Min morfar föddes i början på 1900-talet. Han hade träskor på fötterna, sådana där urholkade träbitar, som vi nu för tiden köper som souvenirer, som pittoreska prydnader. Morfar lever inte längre, men när han gjorde det, och mina barn var små, skrattade han både förvånat och lyckligt när han såg deras vinteroveraller och deras rejäla vinterstövlar med päls inuti. För honom var bävernylon ett tydligt tecken på att vi människor hela tiden vill göra världen lite bättre för varandra och för oss själva. Han var hoppfull min morfar. Förundrad men hoppfull.

Ungefär så skulle jag vilja beskriva mig själv, förundrad och hoppfull. När jag nu går igenom vad som skrivits om äldreomsorgen under 2010 är det inte svårt att se att det begåtts övergrepp mot människor i vår offentliga äldreomsorg, och det kan jag förundras över – att det är möjligt. Att personer som uppenbarligen inte borde arbeta i verksamheten, ändå gör det. Att ett och annat äldreboende inte kommit längre med sitt värdegrundsarbete eller sina arbetsrutiner. Att en och annan politiker prioriterar så illa. Så är det. Men på det stora hela? Visst går det framåt? För jag läser även om nöjda brukare, om kompetent och engagerad personal och om nya sätt att organisera äldreomsorgen på. En ny inställning. Det är inte längre självklart att du som gammal måste äta frukost på ett bestämt klockslag eller gå och lägga dig samma tid varje dag. Som det faktiskt varit tidigare.  Fokus flyttas från personalens rutiner till brukarnas behov och önskemål. Så är det och jag tycker som morfar. Det går åt rätt håll.

Jaha. Ska vi nöja oss så här då? Har vi kommit i mål? Självfallet inte. Ni vet precis lika bra som jag,  ännu bättre, vad som behöver göras. Mer av det som är bra. Mer av brukarmakt, mer av att få bestämma själv. Mer av att få leva sitt liv som man själv vill. Även när man blir gammal. Kommer man någonsin i mål med någonting? Är det ens meningen att göra det?

Så då fortsätter vi väl. Ni läsare – personal, anhöriga, politiker, forskare och andra – gör vad ni kan. Vi på Äldreomsorgsbloggen gör vad vi kan, sprider information. Fast då behöver vi få veta vad ni gör. Ni berättar för oss, och vi berättar för andra. Ska vi säga så?

Ett gott avslut till er alla, och ett riktigt gott nytt 2011. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

7 Comments on "Jag säger som morfar. Det går åt rätt håll."

  1. Visst är vården på väg mot det bättre, i alla fall när det gäller vården av dementa. Jag är egentligen bara bekant med den. Sist jag hälsade på min fru som numer bor på ett boende för just dementa, så kom jag i samspråk med en ca. 50-år gammal son till en äldre man som också vårdades på boendet. Han hävdade att motion och stimulans var det enda saliggörande och även läkande för demenspatienterna. Han klagade över att patienterna mestadels var sittande tysta och lugna runt matbordet och i allrummets soffor. Han påpekade att han i somras, vid besök, tagit gubben under armen och promenerat runt i trädgården och att gubben då fått upp ”flåset” och blivit mycket piggare. Säkert sant. Men han var absolut oemottaglig för förnuftsresonemang om att de sjuka är i olika stadier av demens och att de kanske blir mer oroade av för mycken stimulans o motion. Han var inte påläst ett dugg om vad som orsakar demens vid Alzheimer eller Vaskulär sjuka. Ingen mening att polemisera han hade sin övertygelse. För det mesta klagas det över vården överhuvudtaget på grund av att anhöriga, ej anhörigvårdare gör sej breda och vill framstå som ”besserwisser”!

  2. Christer Andersson | 30 december, 2010 kl. 07:46 | Svara

    Visst finns det personer som inte borde jobba inom vården men man ska komma ihåg att detta argument är en enkel lösning och en typisk populistisk lösning på saker. Varje arbetstagare kan gå över gränsen om man inte får det stöd och utbildning som krävs för arbetsuppgiften. Att bli kallad hora dagligen på sitt jobb samt riven och slagen utan att få stöd/handledning av sin omgivning skulle få vilken arbetstagare som helst att hamna i kategorin ”borde inte arbeta i verksamheten”.

  3. Det går att mäta stressfaktor och det går att mäta empatigrad! Det kan man väl inte kalla populistisk lösning!?

  4. Usch, jag känner mig lite tråkig och motvalls men de sista dagarna har jag gått och känt mig lite ledsen över att det faktiskt finns flera tecken på att det inte går framåt. Exempelvis tänker jag på att det för inte så hemskt länge sedan fanns många gruppboenden för dementa i Göteborg som var små enheter där man lagade mat åt de boende varje dag. Det är möjligt att det finns några kvar men de flesta har blivit förändrade så att den ursprungliga småskaligheten och hemkänslan helt försvunnit.

  5. Jag håller egentligen med er allihopa, men vill sätta ett varningstecken för alla dessa projekt som avlöser varandra i bästa fall eller pågår samtidigt i värsta fall så personalen har ingen arbetsro. Alla pratar om att brukaren ska sättas i fokus, men få gör det. Prata mindre, arbeta mera utifrån bra värdegrund. Ledarskapet bör betonas ännu en gång där goda ledare är bra förebilder för medarbetarna och ger stöd då det behövs. Gott Slut allihopa och förhoppning om en mänskligare äldreomsorg!

  6. Det är sådana vårdinrättningar jag har erfarenhet av och måtte det bara byggas sådana i fortsättningen!!!

  7. Jag hann inte skriva färdigt. För mej verkar det som att de små enheterna skapar ett lugn hos både personal och patienter ( vägrar säga brukare) och då har personal möjlighet att hjälpa varandra när så behövs, mellan avdelningarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.