Annons

Hur säljer man in ålderskrämporna?

Synen försämras i fyrtioårsåldern, det visste jag. Dessutom visste jag att man ofta märker det för att det blir svårt att läsa tidningen, att armarna inte räcker till. Att den enklaste lösningen heter läsglasögon, det visste jag också, och att man kan köpa sådana lite överallt och att de inte behöver kosta skjortan. Allt det där visste jag. För många i min närhet använde redan läsglasögon. Fast trots det. När min egen syn förändrades, när jag själv förstod att jag behövde läsglasögon, gick jag ändå inte och köpte några. Senare, tänkte jag. Jag väntar lite, det funkar ganska hyfsat ändå.

När jag till sist gav upp och gick och köpte mina första läsglasögon, ja då använde jag dem bara i smyg, när ingen såg. För jag kände mig inte som mig själv i dem. Jag såg ut som en annan, och glasögonen förmedlade något jag vare sig ville eller kunde förlika mig med. Nämligen att jag åldrades.

Idag kan jag nästan (nästan) fnissa åt det där, hur jag höll på med mina första läsglasögon. Men jag tänkte på det, i går när jag lyssnade på en föreläsning, som handlade om hur Rekordgenerationen (födda 1945-54) ser på sitt åldrande. Föreläsaren kallade dem nämligen dödsförnekande. De är helt inställda på att fortsätta att leva ett gott och spännande liv, de förväntar sig ett sådant liv. Ålderskrämpor ingår liksom inte i förväntningarna, trots att de vet att sådana finns. Och frågan är om det skulle vara bra att förbereda dem på de där krämporna, som ju faktiskt kommer – om man bara lever tillräckligt länge. Man kanske skulle bjuda in dem till några slags “äldreutbildningar”. Oklart vem som skulle göra det, men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle det säkert vara lönsamt att vi känner till vad som händer med oss när vi blir äldre. Och ur ett individuellt perspektiv kan väl livet bli lite bättre om vi vet vad vi enkelt kan åtgärda och vad vi måste acceptera. En del i livet är ju som det är.

LÄS MER:  14 000

Frågan är dock om folk verkligen vill gå en sådan utbildning (eller vad man nu kallar det för). Och bara för att man vet att det finns apparater som stänger av spisplattan om man själv glömmer eller broddar att sätta på skorna, så betyder ju inte det att man vill använda dem. Jag menar, jag visste verkligen att det fanns läsglasögon att köpa, men jag ville inte ha dem i alla fall. Inte till att börja med åtminstone.

Nu är inte alla lika krångliga som jag, men frågan är både intressant och rimlig, tycker jag. För hur säljer man in åldrandet? Inte det där om resor och barnbarn och tid för varandra, utan det andra. Hörapparaterna och inkontinensskydden och demensutredningarna. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

3 Comments on "Hur säljer man in ålderskrämporna?"

  1. Det är inte åldrandet som behöver säljas in utan vad som kan underlätta åldrandet. Själva åldrandet vill ingen kännas vid vem vill ha sämre syn? Det som ska säljas inte är inte att man får sämre syn utan att det finns läsglasögon.

  2. Vad är det som underlättar för de åldrande? Ja inte är det senare tiders påfund med lek-robotar som måste kosta oerhörda summor att tillverka, i alla fall så här i början. Visst roas de gamla en stund. Men inte tror jag det underlättar åldrandet, ensamheten och saknaden av gemenskap.

  3. Sprid information om gerotrancendens . En positiv syn på att åldras och utvecklas hela livet!

    http://www.livetsmosaik.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.