Annons

Hur personlig är du? Och varför?

För ett tag sedan blev jag kontaktad av en journalist som jobbar på en tidning vars läsare arbetar som chefer i äldreomsorgen. Journalisten hade formulerat ett fiktivt dilemma (fiktivt för mig, vanligt förekommande i verkligheten) och ville veta vad jag tyckte.  Kärnan i det hela var hur personlig eller privat man som vårdpersonal ska vara gentemot brukarna när man arbetar i hemtjänsten. Ska man t ex berätta om sitt sjuka barnbarn även om man riskerar att göra brukaren nedstämd? (Frågeställningen är naturligtvis intressant oavsett i vilken typ av verksamhet du arbetar, så länge du på något sätt jobbar som stöd åt andra människor.)
Jag svarade något i stil med att det inte finns någon mall för vad man ska säga eller inte säga utan att man alltid måste göra en professionell bedömning av hur brukarens behov ser ut och hur brukaren vill ha det. Själv skulle jag nog prata om mitt barnbarn, om brukaren nu ville det och om det kunde fungera som en samtalsöppnare. Däremot tror jag inte att jag skulle berätta sådant om barnbarnet som skulle kunna oroa brukaren. Min poäng var att man som personal måste vara medveten om att relationen mellan mig och brukaren inte är jämlik, vi umgås inte som vänner. Jag utför helt enkelt en tjänst som brukaren har behov av.   (Det där kan ju låta lite knastertorrt, men jag tror att den insikten är bra att ha med sig.)
Nu behöver man ju inte tycka som jag i den här frågan. Jag har full förståelse och respekt för dem som tycker tvärt om. Som säger att man absolut inte ska prata om personliga saker med brukaren, som tycker att man som personal ska ta så liten plats som möjligt i relationen. Allt fokus på brukaren.
Hur man väljer att göra, personligt prat eller inte, säger en del om hur man ser på sitt professionella uppdrag, dvs vad det är man får lön för att göra.  Vad är det egentligen jag ska göra på jobbet, vad är min roll? Och hur vi besvarar de frågorna avgör om vi blir personliga eller inte brukarna.

Hur ser du själv på det? Hur personlig blir du?

LÄS MER:  Pandemitips

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

3 Comments on "Hur personlig är du? Och varför?"

  1. Gunnar Brolin | 14 april, 2010 kl. 18:54 | Svara

    Trots att jag inte är professionell vårdare eller personal, utan anhörigvårdare, så har jag åsikt om vänskapsförhållande mellan sjuka och vårdpersonal. Egalt om det är fråga om hemtjänstvård eller institutionsvård. De sjuka vårdbehövande, väldigt många av dem, är så pass gamla att de förlorat en stor del av vänkretsen och därför mycket ensamma. Barnen, om det finns några, kommer alltför sällan, tycker de sjuka äldre och därför vill dom säkert göra sej till vän med de i personalen de tycker om och vad skulle det vara för problem, om det utbyts lite privata angelägenheter?

  2. Jag anser precis som redaktionen att man kan vara privat och berätta om sig själv om det kan vara trevligt för omsorgstagaren. Det väsentliga är -enligt mig, att det måste vara för omsorgstagarens skull, det får inte vara för att personalen har behov av att prata av sig. Tyvärr så uppfattar många vårdtagare som att de ”måste” ta hand om personalen och få dem att må bra, annars är de rädda att få sämre omsorg. Som personal måste man alltid komma ihåg att personalen är beroende av en och handla professionellt därefter!

  3. Gunnar Brolin | 16 april, 2010 kl. 09:18 | Svara

    Eva! Du är ung och tillhör med all säkerhet den vårdande personalen! Din kommentar får mej att tänka på ordspråket: Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötas de två! Du får det att låta som om att vårdarna är viktigare än omsorgstagarna. Båda grupperna är väl för fasen lika viktiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.