Annons

Har ni skrivit om skratt och glädje?

I Australien finns en sjuksköterska som heter Bronnie Ware. Hon arbetar i den palliativa vården. Mest med människor som är gamla och som ska dö. Under sina år på jobbet har Bronnie Ware suttit på många sängkanter och i många soffor, med många många människor, som berättat om sina liv och sagt till Bonnie vad de önskar de hade gjort annorlunda. Vad de nu, när de vet att livet snart är över, ångrar att de gjort eller inte gjort. Och Bronnie Ware har lyssnat och sett mönster i berättelserna. Konstaterat att vi människor inte skiljer oss särskilt åt, inte när det gäller vad vi ångrar när vi förstår att det snart är över. Det är inte mer pengar eller större hus eller flådigare bilar eller tjusigare karriärer eller mer välartade barn vi funderar på. Inte då. Vad de flesta ångrar är istället att de inte levt det liv som de själv velat utan att de levt det liv som andra tyckt de borde leva. Det är det vanligaste människor ångrar, säger Bronnie. Och att de inte vågat uttrycka sina känslor mer, utan att de varit alldeles för oroliga för vad andra ska tycka eller att andra ska bli arga eller, i värsta fall, att andra inte ska tycka om dem. Inget av det här har förvånat Bronnie Ware (och inte mig heller och inte er heller antar jag). Vad som däremot har överraskat henne, är att så många ångrat att de inte tillåtit sig att vara gladare. Glatt sig åt småsaker och skrattat mer.

När jag läst artikeln om Bronnie Ware och hennes sammanställning av vad människor ångrar, tänker jag på den svenska äldreomsorgen och hur vi vill att den ska se ut. Självständighet, integritet, trygghet och alla andra begrepp vi formulerat i lagstiftning och kommunala målstyrningsdokument. Inget fel med det, inte alls, det är viktiga saker. Men det där med glädjen då? Har vi glömt att skriva något om den? Jag vet att vi jobbar på det, att vi ser glädje som en del av hälsan och människors välbefinnande. Men har vi skrivit ner det någonstans? Borde vi ha skratt som en konkret målsättning? Eller det kanske ni redan har? // Lill

LÄS MER:  Bra på vadå?

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

8 Comments on "Har ni skrivit om skratt och glädje?"

  1. Anders Åbom | 12 april, 2012 kl. 08:50 | Svara

    För min del känns det omöjligt att vara konkret eller formell kring ett begrepp som glädje, liksom kring ”lycka”. Det riskerar att bli som när Martin Ljung på sin tid skulle förklara hur det gick till ”att vara rolig”. Glädjen, liksom eventuell lycka, kan man möjligen försöka ”bygga in i väggarna”, det vill säga skapa förutsättningar för dem. Mitt första sommarjobb var på ett boklager. Där fanns en äldre man (tyckte jag då!) som körde truck hela dagarna. Inte så kul, kan man tycka. Ständigt visslande operamelodier… Alltid med ett glatt ord till sina medarbetare. Var han hittade sin glädje vet jag inte, men det fanns ingen verksamhets-plan som föreskrev den… Att se det positiva i varje situation i stället för det negativa. En sliten klyscha. Jag tänker också ofta på alla de orubbligt glada och positiva gamlingar jag mött, med glimten i ögat… Ofta just de som också kunnat berätta om stora sorger och svårigheter i livet. Så varifrån kommer glädjen?

  2. Hej Anders! Jag har alltid tänkt som du. Att ingen kan göra en annan människa glad eller lycklig, eller att det åtminstone inte är samhällets uppgift att göra det – snarare då att skapa förutsättningar för det. Fast jag är inte så säker längre, kanske ska vi tänka annorlunda. För tänk om man skulle bestämma sig för (bara ett exempel) att på det här äldreboendet ska alla skratta minst tre gånger om dagen, och sedan jobba utifrån det. Det klart att personalen i äldreomsorgen skulle jobba på ett annat sätt och att vi skulle organisera verksamheten utifrån det – och därmed blir resultatet ett annat. Kanske gladare människor:). Om inte annat kan vi väl ha med att uppdraget handlar om att ”skapa förutsättningar för glädje”. Eller något liknande. // Lill

  3. Anders Åbom | 12 april, 2012 kl. 15:28 | Svara

    OK! Jag håller med om att förväntan har stor betydelse. Och också att man faktiskt kan ”planera in glädje”. För några år sedan var det populärt med skratt-terapi, grupper som träffades och skrattade tillsammans. Vad jag förstår behövde de inte ens ha roligt från början utan ”skrattade igång sig”! Så varför inte, vi kan ju inte förlora något mer än ett eller annat missat skratt… Jag har ju, som kanske framgår av mitt förra inlägg, ändå uppfattningen att humor är ett lika viktigt som verkningsfullt verktyg att hantera livets avigsidor. Men med invändningen att humorn är svårhanterad i kommunal planering. Men jag ska gärna slå ett slag för det här i min kommun, Ljusdal. Seriöst roligt! Kör för det!

  4. Humorbefriade människor är väl tråkiga, det är synd om dem! Men varför är det så svårt med humor-förståelse i just kommunal förvaltning. Det skulle jag gärna vilja ha reda på.

  5. Anders Åbom | 13 april, 2012 kl. 09:33 | Svara

    Gunnar! Eftersom jag suttit i kommunal förvaltning i många år ska jag försöka svara. Jag tror inte kommuner är sämre på humor än många andra, företag eller organisationer. Problemet med humor kan vara risken att vara tvetydig. Kravet på entydiga formuleringar och rättssäkerhet skalar bort mycket av utrymmet för humor. Men det är också ett utslag av fyrkantigt tänkande, så här ska det vara för så har vi alltid gjort. Runt kaffeborden i kommunernas förvaltningshus skrattas det ofta och gott vill jag påstå!

  6. Jag startade vår blogg på Attendo för att delge våra anhöriga till våra brukare hur vår vardag ser ut, roliga händelser, saker som skett eller kommer att ske. Kan bara säga att humorn o skratten är på topp på vår lilla paviljong. Härliga skratt o mycket skoj har vi. Men så är det oxå en bra arbetsplats att arbeta på tillsammans med alla goa kolleger.

  7. Du Anders, Du skriver att humor är känsligare att hantera i kommunala förvaltningar än i företag och organisationer. Jag får den uppfattningen i alla fall. Arbetsklimatet i en kommunal förvaltning får ju inte vara annorlunda än i övriga Sverige. Eller hur?

  8. Anders Åbom | 17 april, 2012 kl. 08:54 | Svara

    Gunnar: Nej, jag menade tvärt om, att det inte är så stor skillnad! Men kommunallagen och offentlighetsprincipen gör kommuner och andra myndigheter särskilt ”bevakade”, vilket kan leda till ”försiktighet” i protokoll och beslut, mm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.