Annons

Har åldrandet blivit en tävling?

I går satt jag ett antal timmar i ett väntrum på ett sjukhus. I väntrummet satt förutom jag själv fyra äldre kvinnor, alla någonstans mellan åttiofem och nittiofem år skulle jag tro. Samtliga fyra äldre kvinnor hade andra kvinnor med, som sällskap. Om jag tjuvlyssnade rätt så handlade det om tre döttrar och en svärdotter. Alla pratade de högljutt och glatt (de som var med som sällskap alltså) och det gick inte att undgå att höra vad de pratade om. 

Och vad pratade de då om, döttrarna och svärdottern? Jo, de pratade om de andra som satt i väntrummet, dvs om sina respektive mammor och sin svärmor. De pratade om hur duktiga de är, de äldre kvinnorna. Så gamla, och ändå klarar de sig så bra själva.  Någon av dem behöver minsann ingen hjälp från hemtjänsten alls, någon annan kan gå och handla själv och en tredje är så klar i huvudet att det knappt är sant. Så höll de på. Om någon sa att ”min mamma läser fortfarande tidningen varje dag”, kontrade en annan med att ”min mamma finns på Facebook, så modern är hon. Och sa någon att ”min mamma behöver bara äta en tablett (medicin) om dagen”, fanns det naturligtvis någon annan i sällskapet som klarade sig helt utan läkemedel.

Hela samtalet, och här pratar vi om ett par timmars samtal, kändes rätt olustigt tycker jag. För vad de gjorde, döttrarna och svärdottern, var att de skröt. Precis som en del småbarnsföräldrar pladdrar lite väl mycket om hur duktiga deras barn är, satt de här kvinnorna och malde på om hur duktiga deras mödrar/svärmor är. Utifrån att ju mer du klarar själv, ju mindre hjälp du behöver, desto duktigare är du. Sådan var tonen. Som om det finns en slags hierarki även när vi blir äldre. Som om en del av oss är duktigare på att åldras än andra. Är det så? Att även vårt åldrande har blivit en tävling? // Lill

LÄS MER:  De 7 vanorna

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

7 Comments on "Har åldrandet blivit en tävling?"

  1. Lene Andersen | 2 augusti, 2012 kl. 08:40 | Svara

    Undra hur de äldre kvinnorna kände sig vad jag förstår blev de inte indragen i resonemanget.
    Ja det har nog blivit en tävling om hur länge man klara sig med minst möjlig hjälp, men jag tro mest det är anhöriga och politiker som mest glädje av det.
    Jag tycker också det kändes olustigt när jag lästa din beskrivning.
    MVH Lene

  2. Anette Claesson | 2 augusti, 2012 kl. 09:10 | Svara

    Låter olustigt att det idag är så att ju äldre och piggare man är desto bättre. Att sjukdom drabbar en människa kan man ju inte hjälpa och är det så ska vi vara glada att det finns anhöriga och hemtjänst. Tycker inte man ska tävla och ”mäta” sig med andra när det gäller hälsa och välbefinnande. Kanske var det döttrarnas ångest och oro inför sin egen ålderdom som speglades. Har mammorna ”klarat sig” i hög ålder så borde vi ju också göra det” ??!!

  3. Genomsyrar inte den synen hela vårt samhälle att man skall hålla sig frisk och vara i god form, prestera och vara självständig, både som ung, medelålders och gammal? Hälsa är status och hårdvaluta många gånger. Att ta emot hjälp av andra är inte riktigt samma status, och i vårt moderna samhälle är inte gamla lika respekterade och älskade för det de är. Se bara på andra kulturers bemötande av gamla. Jag tror vi i Sverige rent generellt ser det som en många gånger en nitlott att bli gammal och beroende.
    Hälsningar Kristina

  4. Nu ska jag vara riktigt elak. Det Du beskriver är ganska typiskt ”kärringsnack”, över huvudet på den äldre generationen och det är också kolossalt sårande för de äldre som kanske har en stor önskan om att få bli omhuldad istället. Det vet ju inte de självgoda och snacksaliga medföljarna till de äldre.

  5. Det verkligt olustiga tycker jag inte var skrytet, för det kan ju ha berott på att de var stolta över sina mödrar. Nej, det otäcka tycker jag är att de så hänsynslöst talade över sina mödrars huvuden och lämnade ut dem för vem som helst som ville lyssna i det där väntrummet. Den kränkningen av mödrarnas integritet var det som stötte mig mest. Skryt och tävlande är väl annars vanligt när det gäller både sjukdomar och åldrande. Jag är själv stolt över mina 75 år helt utan rynkor och att ingen vill tro att jag är så gammal som jag är.
    Även om jag inte deltar i någon tävling om det så jämför jag mig gärna med andra i min ålder. Jag har t.o.m. råkat ut för att min son bett andra gissa min ålder – dock inte offentligt.Då har jag också känt stolthet över att han är stolt över mig!

  6. Jag fick mig en tankeställare när jag läste ditt inlägg för jag vet att vi som jobbar i äldrevården också pratar så här om de gamla. Inte att de duktiga får bättre vård men vi pratar om att de är duktiga och vi säger så till de också. jag tycker att man kan säga så till de som är duktiga för alla mår bra när man får beröm men vad säger vi till de andra? Vänliga hälsningar från Lotten

  7. Att klara sig så självständigt som möjligt är nog de flestas önskan, att skryta om att ens mamma klarar sig själv är kanske även ett uttryck för lättnad att inte behöva stötta upp som anhörig ännu och att mamman inte behöver vara mottagare av hjälp. Man är ännu dotter till sin mamma och inte mamma till sin mamma. Döttrarna hoppades kanske också på att bli lika självständiga själv som äldre. Hela livet oavsett ålder så skryts det på olika sätt om yrke, utseende, osv jag ser inte detta som en tävlan i åldrande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.