Annons

Finns arbetsplatser till för vår egen skull?

Känner ni till Sverigestudien? Det är en undersökning som tar reda på vilka värderingar som karaktäriserar oss svenskar, bl a på våra arbetsplatser. Alla i landet tillfrågas inte, men tillräckligt många för att resultatet rent statistiskt kan sägas gälla oss alla. Inte som individer naturligtvis, men som grupp. Och när det gäller de värderingar som råder på våra arbetsplatser, finns resultat från både privata arbetsplatser och offentliga.

Vad är det då man har undersökt? Jo, man har frågat om vilka värderingar som råder på arbetsplatserna idag och vilka värderingar man önskar skulle råda. På det stora hela är det inga större skillnader mellan offentliga och privata arbetsplatser, vilket man möjligen lite fördomsfullt skulle kunna få för sig. Hur värderingarna placerar sig på respektive tio-i-topp-lista kan skilja sig lite år, men inte mer än så. Det gäller både på listorna över vilka värderingar vi tycker dominerar idag, och vilka värderingar vi (i den bästa av världar) vill ska råda. I dagsläget tycker till exempel de som är offentliganställda att de primärt styrs av byråkrati, lagarbete och kostnadsjakt, medan de som är privatanställda säger ansvar, kostnadsjakt och lagarbete. Och tittar vi sedan på hur vi tycker att det borde vara, vill vi alla – oavsett arbetsgivare – ha mer fokus på vår hälsa, ett större erkännande från chefer och arbetskamrater, och mer humor och glädje. Ett väldigt fokus på oss själva om vi får välja med andra ord.

Och det är här vi kommer in på något intressant. För här skiljer vi oss från andra länder. Det finns något som inte nämns i Sverige över huvud taget, men som man faktiskt nämner i motsvarande undersökningar i andra länder. Och det är brukarna, eller kunderna – eller vilket begrepp man nu använder sig av. Det verkar som att när vi  svenskar tänker kring vår arbetsplats, oavsett arbetsgivare, funderar vi först och främst på hur bra den är för oss själva, för oss som arbetar där. Vi ser den s a s inifrån och inte utifrån. Det går säkert att förklara varför det är så och möjligen är det tom bra att det är så (eller möjligen inte), men visst är det intressant, att vi har ett annat perspektiv.

LÄS MER:  Älskar du ditt jobb?

Vad tror ni? Är det så att vi har för stort fokus på oss själva på svenska arbetsplatser? På hur vi själva mår och hur vi själva utvecklas. Har vi har glömt vilka vi och våra organisationer finns till för? Eller är det så att vi ser det som självklart att vi själva måste må bra på jobbet och ha kul för att vi ska kunna erbjuda brukarna en bra service, en bra omvårdnad eller vad det nu är vi får betalt för att göra. I studien sammanfattas det så här: Sveriges genomsnittliga arbetsplats längtar efter ett rikt inre liv utan förändringar och utan brukare/kunder.  Känner ni igen det? (Hela rapporten finns förresten på www.sverigestudien.se.) // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

2 Comments on "Finns arbetsplatser till för vår egen skull?"

  1. Nej fel, fel, fel!
    Jag tror verkligen inte att vi (generellt) har för stort fokus på oss själva på ”Svenska arbetsplatser”. Min erfarenhet efter ett helt arbetsliv i offentlig sektor/äldreomsorg är att de som ”valt yrket och stannar kvar” gör det för att de har totalt fokus på brukarens (vilket fruktansvärt trist ord) den enskildes bästa och vill göra ett professionellt arbete. Motsatsen finns, men de personerna brukar(som tur är) snabbt upptäcka att vård och omsorg inte är deras grej. Det är viktigt att personer som jobbar med att ”ge av sig själva” får påfyllnad för att orka. Naturligtvis ska personalen ha en bra arbetsmiljö och bli bekräftade, både lönemässigt och genom vidareutbildning, detta av sin arbetsgivare, inte bara av sina brukare

  2. Spännande!
    Överhuvudtaget upplever jag att det är mycket fokus på individen idag. I skolvärlden pratar man om vilka avtryck läroplanens fokus kan ge både i samhället och hos den enskilde individen. Jag som gick i skolan på 80-talet där ledord som ”grupp” och ”solidaritet” var heliga fick inte med mig det individfokus som senare introducerades i läroplanen. Sedan finns det för- och nackdelar med allt, det farliga är väl när det slår över åt något håll. En pedagog jag känner sa för något år sedan att hon slutat hälsa på alla enskilda elever med att ta var och en i hand när skoldagen började. Hon menade att det behövdes för några år sedan men inte idag, nu var det viktigare att jobba mer med gruppen än individen.

    Intressant – eller läskigt – att man inte ens nämner brukarna i den svenska undersökningen, de som är själva anledningen till att man är på jobbet. Jag tror absolut att man ibland glömmer av vem/vilka vi som arbetstagare är till för och i grund och botten anser jag att det handlar om professionalitet. Visst vill man må bra på jobbet och ha kul samtidigt som man vill utvecklas men det finns många arbetstagare som inte har det så och då måste man ändå vara professionell och göra det man är anställd för. Nu menar jag inte att man bara ska acceptera en arbetssituation man inte trivs med men jag har hittills aldrig träffat någon som är konstant nöjd med sitt liv och sitt jobb, och tur är väl det, tänker jag, för då skulle det aldrig ske någon utveckling åt något håll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.