Annons

Börja om från början med äldreomsorgen

Tänk er att det inte finns någon äldreomsorg. Inga särskilda boenden, ingen hemtjänst, ingen hemsjukvård, inga korttidsboenden, inget stöd till anhöriga. Ingen sådant. Behov däremot, det finns, tänk er det. Det finns äldre människor som är skraltiga och ibland sjuka och som behöver vård, stöd och omsorg av olika slag. Anhöriga finns det också, och personal som ska göra jobbet.

Fundera på hur ni skulle göra om äldreomsorgen, som den ser ut idag inte finns och ni får chansen att börja om från början. Vilken typ av vård, vilket stöd och vilken omsorg skulle ni då prioritera och hur skulle ni organisera den? Skulle de särskilda boendena se ut som de gör idag (skulle de finnas särskilda boenden över huvud taget)? Skulle hemtjänsten se ut som idag? Hur mycket skulle ni satsa på förebyggande åtgärder, hur stort ansvar är rimligt att var och en tar själv? Skulle personalens uppdrag och arbetstider se ut som idag? Hur är det med det där som kallas sociala aktiviteter eller det som kallas ”guldkant”? Allt det där, hur skulle det se ut?

Vill man kan man snabbt svara ”jag skulle avsätta mer pengar till äldreomsorgen, se till att det finns mer personal och mer tid över till de äldre”, men det är egentligen inte vad jag är ute efter när jag nu själv funderar på frågan. Inte mer av samma sak. För vår syn på åldrandet och äldre människor har förändrats och allt färre tycker att ”samhället” vet vad som är bäst för dig när du blir gammal, och att du ska vara tacksam för det du får. Rimligen har därmed även äldre människors behov förändrats. Och synen på vad som anses vara normala arbetstider. För att inte tala om de tekniska möjligheterna och utbudet av servicetjänster. Att hemtjänstpersonal lägger tid på att åka och handla mat åt omsorgstagarna är för mig en gåta, när det finns affärer som levererar mat direkt till kundens dörr (nej, det finns inte överallt, men på väldigt många ställen). Som ett litet exempel bara.

LÄS MER:  Roligt på jobbet

Jag är säker på att ni själva har hur många egna exempel som helst, små och stora. Lite beroende på vilken roll ni har i äldreomsorgen men även utifrån kunskap och erfarenhet. Min poäng är att istället för att fila och skruva på den äldreomsorg vi har, förändra lite här och lite där, borde vi kanske sätta oss med ett blankt papper. Och börja om från början.

Slår jag in öppna dörrar? Bra i så fall. Berätta gärna hur ni gjort och vad ni fyllt ert papper med. // Lill

3 Comments on "Börja om från början med äldreomsorgen"

  1. Om jag nångång inte längre kunde ta hand om mig själv skulle jag vilja att kompetent engagerad, humoristisk personal kunde ta hand om mig. Personal som såg mig, som gjorde att jag kunde fortsätta med sådant jag gjort tidigare i livet, men även fått mig att prova på nya saker. Egentligen skulle jag viljat ha mer som personliga assistenter som hade ögon för mig, och mitt bästa. Skulle jag ändå få bo på ett boende så skulle det vara ett boende med aktivitetshus, med målning, drejning och allt sånt kreativt. Jag skulle ibland vilja ta ett varmt bad på en relaxavdelning, gärna med lite bubbel. Jag skulle vilja gå på kulturevenmang, och om jag inte orkade ta mig iväg, skulle de finnas i närheten. Jag skulle vilja ha en lummig trädgård med en uteplats, där man kunde dricka sangria soliga dagar. Jag skulle vilja umgås med personer som jag tycker om, och som man kan bjuda på en kopp kaffe och skvallra lite med. Jag vill inte bli bortglömd, inte sitta i min stol hela dagarna, jag vill absolut inte gå på andakt eller höra svenska gamla klassiska låtar, ge mig fina män att titta på och musik som låter fint i mina öron. Om jag inte längre hittade så skulle jag ändå vilja känna frihet, men oxå trygghet. Jag skulle vilja se på film på lördag och fredagkvällar och äta lite gott till. Å låt mig inte missa antikrundan.
    Jag skulle önska att mina anhöriga fick hjälp redan ibörjan av mig sjukdom, hjälp med guidning om hur saker och ting går till inom vårdapparaten, och stöttning i det att samvetet inte alltid räcker till, och information som är klar redan från början om hur min sjukdom är och hur man bemöter mig på bästa sätt. Men skulle jag hitta en ny kärlek när jag har glömt min man så låt mig vara med honom, för den personen ger mig trygghet och glädje om dagarna, precis som min älskade man har gjort.

  2. Ingvar Andersson | 18 september, 2015 kl. 09:51 | Svara

    Det är svårt, kanske omöjligt, att helt rensa hjärnan från tidigare erfarenheter.
    Men visst det kan vara värt ett försök.
    Helst vill jag leva frisk och ha goda sociala relationer tills jag dör hastigt utan att behöva anlita någon form av omsorg eller vård. Så kommer det nog att förbli för 80-90% av oss.
    Var går gränsen för egenansvar? Ska jag utgå ifrån att någon annan hjälper mig?
    Varför ska vi ”hålla liv i” det som inte kan reda sig själv? Svåra frågor. Vi fostras till, undervisas till, i vår kultur, till att se det som vår ”skyldighet” att ge vård och omsorg , trots att det inte finns hopp eller förutsättningar om att kunna göra människan så frisk att hon kan klara sig själv. Vi säger till och med att vi ska satsa mest på de sjukaste. Oavsett ålder.
    Är det självklart att det är bäst för oss att leva så länge som möjligt?
    Skulle vi kanske hellre fostras till att inse och acceptera att livet är ändligt.
    Helt enkelt lära oss att dö värdigt och att lära oss att vi måste skiljas från det vi älskar. Att det inte är bäst för någon att hålla kvar en människa när det inte längre finns förutsättningar till ett värdigt liv.
    Jag har själv en far som är nittiotvå år, som sedan sex månader är sängliggande, har kateter, andningsproblem, behöver syrgas, saknar oftast aptit.
    Vad är bäst omsorg för honom? Han klarade sig själv tills han var nittioett.
    Varför ska vi ha äldreomsorg? Det är ju inte åldersbetingat när vi behöver stöd och hjälp av andra. Varför ska vi ha en gräns vid sextiofem år för bedömning av behov och hjälpinsatser? Till exempel personlig assistans, särskilt boende, daglig verksamhet,mm. Varför ska vi ha olika rabbatter och andra förmåner för att vi pensionerar oss? Jag är sextiosex år och nybliven pensionär. Men det finns många som är yngre än mig som har sämre förutsättningar att betala för sig i badhus, teatrar och kollektivtrafik. Varför ska inte jag förväntas ”klara mig själv” betala för mig själv längre? Jag är fullt frisk och har så varit hela livet.
    Fram tills nu har jag förväntats att själv ta ansvar för att skaffa mig en bostad som jag har råd med, som fyller mina behov och som jag klara av att ta mig in och ut ur. Varför ska jag inte längre ha samma egenansvar för mitt liv efter sextiofem?
    Vi kanske ska avskaffa begreppet äldreomsorg och nöja oss med att det finns individomsorg och göra bedömning av behov och stödinsatser oavsett ålder.
    Det finns mycket att reflektera över om vi ska ”börja om från början, börja om på nytt”, som Sven-Ingvars sjöng på sextiotalet.

  3. Min fru var omhändertagen i nästan tio år. Hon fick diagnosen Alzheimer redan vid millenieskiftet. Jag skötte henne åren fram till 2004 och därefter fick hon gå på dagvård varje veckodag mellan klockan nio på morgonen till klockan femton på eftermiddagen. Jag vet inte varför, men min fru fann sig till rätta och trivdes alldeles utmärkt. 2009 hade hennes sjukdom eskalerat så långt att hon blev placerad på växelvård, två veckor hemma och två veckor på just växelvårdsavdelning. 20010 hade hennes tillstånd förvärrats så pass att personalen på omhändertagandet ansåg att hon inte längre var hanterbar för mig i hemmet. Och då placerades hon på eget boende. 2011 avled min fru av två kraftiga hjärninfarkter.
    Det finns då inget jag och min fru har att klaga på den skötsel hon fick. Personalen var överlag äldre och en del hade varit med sedan Rösegårdens tillblivelse. alltså det första demens-omhändertagandet i Västerås. Omhändertagandet var byggt som en oval i ett plan med en öppen plats i mitten. På utsidan om byggnationen en trädgård cirka 0-15 meter bred, och utanför den ett staket som var svårt att forcera.

    Jag vet inte vad som ska ändras på ett sådant omhändertagande för att få det bättre och göra det trivsammare för patienterna. Visserligen var hemmet med sin uppbyggnad både tungskött och arbetskrävande för personalen. Det var trångt, det var kyffigt och torpstugeliknande trivsamt för de intagna. Och patienterna TRIVDES där!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.