Annons

Är det någon idé att prata med 78-åringar?

För ett tag var jag inbjuden till en frukost arrangerad av ett slags nätverk för företagare. Jag var med som gäst till en av deltagarna i det här nätverket och eftersom jag var angelägen om att träffa just den här deltagaren, bestämde jag mig för att hänga med.

Under frukosten pratade jag med dem som satt omkring mig vid bordet. Jag minns inte vad vi inledningsvis pratade om, vi berättade nog bara lite grand om oss själva och sa något om hur bra det är att träffas i sådana här frukostnätverk. Vi var vänliga och välvilliga helt enkelt. Pratade på. Det vill säga, det gjorde vi fram till att mannen mitt emot mig i ett konstigt sammanhang började uttrycka sig nedlåtande om människor i Afrika. Han hade tydligen varit läkare där, och nu tyckte han att han skulle berätta för oss hur det ligger till med Afrika och afrikaner. Det han sa var rasistiskt och vi andra tystnade av ren häpnad inför allt han hävde ur sig.

När vi slutat vara häpna, blev vi förbannade, det var alldeles klart. Vi ångade ilska där runt bordet. Men ingen sa något. Själv tänkte jag att mig känner han ju inte, jag är gäst här, det är bättre någon annan säger vad vi andra tycker och vad vi tycker om det han just hävt ur sig. Men ingen sa något. Och därefter blev det dags för olika slags presentationer och något slags planerat och aktivt nätverkande.

När frukosten var över, frågade jag kvinnan som bjudit med mig dit, varför ingen hade sagt något till den rasistiske mannen. ”Nej, det är ingen idé”, sa hon. ”Han snart 80 år och han kommer i alla fall inte ändra åsikt”. Hon ursäktade inte det han sagt, hon konstaterade bara att det vore meningslöst att prata med honom. Han var befriad. Och därmed verkade även vi andra vara befriade från att säga vad vi tyckte.

LÄS MER:  Enhetscheferna

Nu tror inte jag att det här var något som kvinnan sa för att slippa konfrontera mannen. Det här är ingen ängslig eller inställsam kvinna, hon brukar säga vad hon tycker. Jag tror faktiskt att det var så att hon tyckte det var meningslöst att prata med mannen. Meningslöst ur den aspekten att han ändå aldrig skulle bry sig om vad hon sa. Eller vad någon annan sa.
Men så här ska det väl ändå inte vara, tänker jag. Ska vi låta bli att prata med människor bara för att de börjar närma sig 80? Behandla dem på ett annat sätt? Låtsas som det regnar? Eller? Och var går i så fall gränsen? Snart 80? Snart 70? Eller varför inte snart 50? Går det omkring en massa yngre människor och låter mig (snart 50) hållas, bara för att det ändå inte är någon idé?

Ska vi få säga vad som helst, slippa mothugg, när vi börjar närma oss åttio? Mitt svar är nej. Vad säger ni? // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

11 Comments on "Är det någon idé att prata med 78-åringar?"

  1. renate moberg | 18 oktober, 2012 kl. 10:06 | Svara

    Hej Lill!
    Jag tror inte att det hade med åldern att göra. Mannen var ju läkare och i Sverige är läkare gudar!

    Varför har vi inte tillräckligt med läkare – jo det hindrar deras fackförbund med motiveringen att utbildningen är så dyr så vi kan inte ta in fler.Den kommentaren hör du aldrig om ex.vis.civ.ing. som i vissa fall har en mycket dyrare utbildning.
    hälsn. Renate

  2. Den här iakttagelsen kan jag se exempel på här och där, även om det inte behöver handla om åsikter man upplever ska bemötas eller motsägas. En äldre människa som lever i en kanske livslång föreställning om sig själv som förstör eller ”försurar” relationer till de som borde vara ”nära och kära”, hur gör vi med det? Går runt och säger oss att det är försent att försöka ge sig på det. En ärlig respons från personer man bryr sig om är väl en kraftfull hjälp, när den nu ges. Men ofta säger vi oss väl att det är ”hens” problem och har varit hela livet… Det är nog egentligen ett svek. Jag tror inte på ordspråket om att det inte går att lära gamla hundar sitta. Det är aldrig för sent att lära sig nya saker och att utvecklas som människa. Den här gubben tror jag gillade att vara tvärs för och provocera. Jag tror han borde ha fått mothugg, även om han inte tänkte byta uppfattning. Lennart Koskinen ska ha sagt något i stil med ”man får inte vara så rädd att göra en människa ledsen att men gör henne illa”…

  3. Tror Ni verkligen att alla åttioåringar är lika den gamle läkaren? De allra flesta som är i den åldern och dessutom är klara i huvudet har en icke föraktlig livserfarenhet och har därför lätt att förstå sammanhangen. Jag är säker på att kolossalt många fler yngre, låt oss säga mellan trettio och sextio ,procentuellt sett, har samma rasistiska syn som den gamle läkaren. Gubben kanske hade lite rätt i vad han sade? Kan Du Lill avgöra det?

    • Hej Gunnar! Självfallet är de flesta i åttioårsåldern klara i huvudet, det var den här mannen också (dessvärre). Frågan var snarare om man s a s ska låta en 80-åring vara, dvs få säga vad som helst utan att någon protesterar, vilket de flesta av oss väl hade gjort om det hade varit en yngre person – utifrån att personen ”är gammal”. Som sagt, mitt svar är NEJ. Jag borde ha sagt något till honom. Och händer det igen, något liknande, kommer jag att göra det. // Lill

  4. Anders Ahlström | 19 oktober, 2012 kl. 13:43 | Svara

    Gunnar ! vart vill du komma? Menar du att det ska vara fullt möjligt att uttala rasistiska åsikter i Sverige utan att någon reagerar. Vad har du för anledning att tro att läkaren hade rätt+ Att kritisera något är okej, men i detta fall uttryckte ju läkaren rent rasistiska tankar och det tror jag ej att det fans fog för.När är det okej och hur vet du Gunnar om läkaren hade rätt?

  5. Tyvärr är Sverige fullt av rasister i alla ådrar och från alla samhällsgrupper. Jag tycker alltid man ska bemöta deras åsikter! Jag kan i vart fall inte låta bli att ifrågasätta rasistiska uttalande även om jag ibland ”står alldeles ensam” och inte sällan förstör en ” allmänt trevlig gruppstämning” . Jag tycker det är ännu mer beklämmande när man upptäcker att ”smarta” välutbildade människor och människor med sk. livserfarenhet visar sig vara trångsynta och fulla av fördomar. Om en läkare, forskare eller annan beläst person har dessa åsikter; ja då blir jag ritigt arg och förtvivlad för dessa personer har ofta en väldigt stor påverkanskraft på andra medmänniskor och inte många vågar ifrågasätta deras auktoritet och inte heller deras åsikter.

  6. Min uppfattning är att skillnaden mellan rasister och andra personer med vad ”vi andra” uppfattar som vettiga och moralsikt värdiga attityder oftast är en kunskapsfråga. Att slå dem i huvudet som onda gör möjligen oss själva nöjda men kommer sannolikt inte att ändra deras uppfattning. Därför är det viktigt att föra den sortens diskussioner utifrån kunskap och vetande, inte tyckande. De flesta av oss kan nog tänka tillbaka på uppfattningar som vi bytt ut, omvärderat och nu ser som felaktiga. Tänk efter, vad var det som gjorde att det förändrades? Troligen inte en utskällning. Fast det är ju också möjligt och ibland högst motiverat! (Ska jag för säkerhets skull säga!)

  7. Jag talar inte om ondska utan risken med ”det godas tystnad”. Det är de små smygande stegen som är de farliga och som indoktrinerar oss (mer eller mindre såklart) ingen går helt säker. Idag sker det en snabb förskjutning i vad som blivit acceptabelt att säga offentligt och att ”ställa enkla (ledande) frågor om”
    Lästips ; http://mobil.aftonbladet.se/a/www/15613868?refpartner=facebook_aftonbladet

    • Jag håller med om faran med ”det godas tystnad”, ett gammalt men angeläget begrepp. Däremot ifrågasätter jag vad det skulle vara för ”förskjutning av vad som blivit acceptabelt att säga”. Är det en öppen och fri debatt vi ska ha eller ska man först ta reda på vad man får säga? I den bifogade länken görs dock en del viktiga iakttagelser, bland annat om hur journalister formulerar styrande frågeställningar. Men det finns bra svar på frågan ”har du slutat slå din fru?”. Jag är mer rädd för uteblivna svar än ställda frågor.

  8. Ska vi få säga vad som helst, slippa mothugg, när vi börjar närma oss åttio? Mitt svar blir NEJ !

    ……och till Anders Åbom. Naturligtvis ska man få ställa vilka frågor man vill även om invandring! Jag anser att man allt för länge lagt locket på debatten som så många har åsikter om. Kanske beroende på att det är för komplext och integrationen inte flyter på helt utan hinder? Det kan vara tungt att fördjupa sig i de orsaker (tvingats fly från förtryck, krig, våld, tortyr, fattigdom, analfabetism) som kan leda fram till sociala, ekonomiska problem och utanförskap även när flyktingen/invandraren befinner sig i det nya ”trygga landet”. ”Man ska vara nöjd och ta seden dit man kommer”, säger många. Men vad är det för sed? Jag reagerar alltid på när människor har bergfasta föreställningar om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp, t.ex hela folkgrupper eller åldersgrupper för den delen. När det gäller läkaren som Lill talar om . Han har arbetet i Afrika (en världsdel)och han vet minsann hur afrikaner är? Han kan berätta det. Klart han ska få berätta OCH han ska ifrågasättas även om han är 82!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.