Annons

Äldre dementa låstes in – nu polisanmäls kommunen

Många skakades av bilderna på dementa gamla människor som irrade runt och ryckte i låsta dörrar, mitt i natten på ett demensboende i Piteå. Filmerna togs av Uppdrag granskning efter att undersköterskan Elisabeth Marklund slagit larm. Läs mer på sverigesradio.se>>

LÄS MER:  Veckans nyhetsbrev 3 sep 2020

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

5 Comments on "Äldre dementa låstes in – nu polisanmäls kommunen"

  1. Jobbar i Göteborg, det ser likadant ut här. 5 personal på 110 pat nattetid,ingen finns på avd utan personalen utgår från ett rum på mellanplanet.
    Från 16 är man ensam med 8 dementa, som skall matas, få medicin, läggas, mm. Man förväntas hjälpa varandra över planet, men då är man 2 på 16. Givetvis är avd låst med kodlås, men låsning om varje boende och olika typer av larm är regel. Vad som helst kan hända nattetid utan att någon är där,olyckor, övergrepp mm. Det är fler kommuner som borde polisanmälas…Hoppas en riksomfattande granskning kommer att ske.

  2. Besvärlig anhörig | 19 september, 2010 kl. 11:29 | Svara

    Fler anställda inom vården och omsorgen borde slå larm. Man borde gå ihop.

    Det är en skyldighet!

    De borde också tycka att det är bra med ”besvärliga” anhöriga i stället för tvärtom.

    Det som togs upp i Uppdrag Gransknings reportage om demensvården i Piteå – att dementa lämnas ensamma nattetid eftersom personalen har ansvar för flera avdelningar- gäller även andra vårdtagare.

    Min 95-åriga pappa vistades för några år sedan på ett äldreboende för s.k. ”avlastning”.

    Belastning är ett mer rättvisande ord.

    Anledningen var att min gamla mamma och resten av familjen behövde vila.
    Vi ville ha hjälp i hemmet, men det gick inte kommunen med på.

    Min pappa placerades ensam i en lägenhet. Utanför den fanns en lång, tom korridor. Han var svag och orkade knappt trycka på larmet.

    Personalen kunde inget om hans sjukdomar, mediciner etc.

    Jag hade skrivit ned en berättelse för att hjälpa till, men jag tror inte att någon läste den.

    Jag tror att pappa försökte trycka på larmet men att ingen kom – eller att det tog för lång tid.

    Sedan kanske han började ropa på hjälp men personalen var långt borta.

    Efter den s.k. ”avlastningen” kunde min pappa inte stödja på benen, inte prata, ansiktet var som en förstelnad mask, han hade ett stort blåmärke vid ena tinningen, glasögonen fungerade inte (utmärkta en vecka tidigare) , han var förvirrad m.m.

    Min första tanke var drogning och det stämde.

    Pappa hade förutom sina sedvanliga 15 mediciner (som ingen följt upp på massor av år) fått ytterligare två – neuroleptikan Mallorol och en s.k. ”bromsmedicin” för demens Aricept.

    Jag vill uppmuntra personal och närstående att läsa på om mediciner och inte tro att hela sanningen står i Fass (författas av läkemedelsbolagen själva liksom bipacksedlarna).

    Dessa två tillkommande mediciner låg i en separat ask. Fanns ingen som helst information/bipacksedel med, men på baksidan stod namnen.

    Tack vare Internet kunde jag söka information om de två tillkommande medicinerna.

    Mallorol (starkaste formen av psykofarmaka) ) var redan indragen i England eftersom man kunde få allvarliga hjärtrytmrubbningar och avlida i plötslig hjärtdöd. Ja, biverkningslistan var mycket, mycket lång. (2003)

    I Sverige fick den säljas ytterligare ett år och när den slutligen drogs in var det tyst.

    Idag pågår drogning med samma grupp av mediciner (neuroleptika). Det är bara det att de har andra namn – Haldol, Risperdal, Zyprexa etc.

    Att ge min pappa Mallorol och Aricept betraktar jag som rent kriminellt.

    Det finns ingen mer diskriminerad grupp när gäller vård och omsorg än de äldre!

  3. Besvärlig anhörig | 19 september, 2010 kl. 11:42 | Svara

    Här kommer ytterligare en historia från verkliga livet.

    Den utspelade sig i en norrländsk stad där en kär vän vistades på ett kommunalt äldreboende.

    Även i det fallet skrev jag ned en berättelse för personalen, men inte ens den ansvariga sjuksköterkan var intresserad av att läsa den. Hon ville inte vad som hade hänt förut, sa hon.

    Jag försökte, förgäves, påtala att min vän blev sämre och sämre och borde få läkarbesök (otänkbart).

    När det inte gick borde han få åka till hälsocentralen, men den idén gillade inte den ansvariga sjuksköterskan. Det skulle vänta för det fanns ingen fast läkare. Skulle komma en om tre veckor!

    En natt vid 03-tiden väcktes jag av ett telefonsamtal. Det var min vän. Han kunde knappt prata för han hade andningssvårigheter.

    Jag bad honom lägga på och lovade ringa till boendet omedelbart.

    En ung kvinna svarade och när jag presenterat mig sa hon – AO ligger i sängen och har det bra.

    Jag undrade om hon inte var brydd varför jag ringde vid den tidpunkter. Sedan berättade jag om AO:s telefonsamtal.

    Hon svarade – jag är ensam här med 16 eller 18 vårdtagare. Jag är på ett annat våningsplan men jag skall gå och kolla!

    Hon hade, dessutom, inte en susning om Ao:s digra medicinlista och väldigt litet kunskap om hans tillstånd.

    Sedan tror många människor att bara man kommer till ett äldreboende så blir det som himmelriket.

    AO tyckte redan vid ankomsten att det var värre än döden!

  4. Det är verkligen bra att det skapas debatt om detta som pågått i det tysta så länge. Vad har vi egentligen för syn på demenssjuka personer? Har primärvårdsläkare och även andra personalkategorier som kommer i kontakt med demenssjuka tillräcklig kunskap? Livsberättelsen är bland det viktigaste som anhöriga eller andra närstående kan delge berörd personal. Hur ska man annars kunna bemöta och skapa en relation med människan som man ska stödja och hjälpa. Mycket tråkigt att psykofarmaka ges i så stor utsträckning som det görs. Dessa passar oftast inte med demenssjukdom.

  5. Staten måste tillsätta och öronmärka ett visst antal miljoner per år till äldrevårlden. Utbilda personal, kräv kompetens bland personalen.
    Ni ska vara trygga att lämna era anhöriga inom vården och inte tvärtom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.