Annons

Livet pågår

I går var jag på femtioårsfest. Många var vi och roligt hade vi och merparten av oss var nog i födelsedagsbarnets ålder. Vi sjöng och dansade och åt och drack och skrattade en hel del. Några av oss pratade om att det inte alls är som vi trodde det skulle vara, att vara i femtioårsåldern. Vi hade nog trott att det skulle kännas lite mer färdigt, att vi skulle ha det mesta klart för oss, att vi åtminstone skulle ha fått svar på några frågor här i livet. Så skålade vi och sa att även om det inte är någon större skillnad på att vara tjugo eller trettio och att vara femtio, så har vi åtminstone en lite stabilare grund att stå på nu jämfört med tidigare och dessutom har vi inte längre några barn att ta hand om, eftersom barnen är vuxna. ”Jamen, det är nu livet börjar”, sa någon och vi andra nickade, ”precis så är det”. Så skålade vi för det med. Att livet börjar vid femtio.

Bortsett från att livet inte alls börjar vid femtio, livet är något som pågår hela tiden, så slog det mig att för en sådär trettio år sedan, då sa man att ”livet börjar vid fyrtio”. Det var ett nytt uttryck då, och jag minns att jag tyckte att det var lite patetiskt, som att fyrtioåringarna inte ville se att de faktiskt var GAMLA. Och nu är jag  alltså själv där, och tycker att jag är ung fast jag fyller femtio om ett par år.

LÄS MER:  "Jag jobbar på äldris"

Jag undrar hur långt vi kan driva det där. Kommer nästa generation att säga att livet börjar vid sextio? Och generationen därefter pressa det lite till?  Någonstans borde det ju finnas en gräns för hur sent i livet vi tycker att det börjar (även om vi vet att det pågår). Eller så tänker vi inte alls så i framtiden. Vi kanske inte bryr oss om ålder över huvud taget. 

Ha en skön vecka allesammans! Vi hörs. // Lill

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

Bli den första att lämna en kommenter på "Livet pågår"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.