Annons

Här är vi duktiga på det här

Det finns en amerikansk tv-serie som heter GREYS ANATOMY. Den handlar om en grupp kirurgpraktikanter och deras handledare och chefer på ett sjukhus i Seattle i nordvästra USA. I åtta säsonger har vi fått följa dem. Som tittare har jag lärt mig om sjukdomar och operationer och kirurgers vardag och parallellt fått en inblick i de påhittade personernas privatliv, inte minst kärleksliv.

Greys anatomy är ingen dokumentärserie, verkligen inte, men det är uppenbart, åtminstone uppfattar jag det så, att producenten tagit hjälp av sakkunniga. Jag tror att en hel del av det som visats i någon mån har varit faktabaserat (i annat fall har jag lärt mig hel fel saker om sjukdomar och operationer).

Serien börjar möjligen lida mot sitt slut. För den här senaste säsongen har mycket kretsat om att huvudpersonerna strax är klara med sin praktik och klara med de avslutande teoretiska proven, och att de måste bestämma sig för vilken sjukhus i USA eller någon annanstans de vill börja arbeta på, som färdiga kirurger. De mest ambitiösa praktikanterna och de skickligaste av dem, kan välja och vraka bland toppsjukhusen. För alla vill ha dem. Och de gör det också – väljer och vrakar. De vill dit där de allra bästa kirurgerna finns och där den mest avancerade forskningen bedrivs. Till landets bästa sjukhus med andra ord. De mindre skickliga praktikanterna – allt är ju relativt – är noga de med, även om de inte kan välja mellan samma sjukhus som de andra. Har du inte klarat praktiken på bästa sätt eller inte klarat de teoretiska proven på bästa sätt, är risken stor att du hamnar på ett mer alldagligt och allmänt sjukhus i någon amerikansk småstad. Ja, ni förstår reglerna och principerna här.

LÄS MER:  Kund i demensvården?

Nu är det stor skillnad på avancerad kirurgi och på äldreomsorgen, jag säger inget. På alla möjliga olika sätt, kanske på de flesta sätt. Men jag gör ändå en jämförelse när jag sett färdigt det näst sista avsnittet av den åttonde säsongen. Jag tänker på hur de nu färdiga kirurgerna vill till de ställen där de kommer att arbeta med de bästa och där de tror att de själva kommer att utvecklas maximalt – som kirurger. Hur de lägger mycket kraft och möda på den processen. Det är viktigt och de är noggranna. Och jag funderar på hur man som färdig student på Omvårdnadsprogrammet gör i samma situation. Lägger man kraft på att få en anställning på det äldreboende eller i det hemtjänstlag i ens närhet som man hört mest positivt om, och där man tror att man kommer att fortsätta att lära och utvecklas. Eller har man ingen aning om vad det är för skillnader mellan t ex olika äldreboenden? Är det några skillnader?


Ni som arbetar i äldreomsorgen, kan ni skilja ut boendet eller hemtjänstlaget ni arbetar i från andra boenden och hemtjänstlag? Och jag menar inte att i det här hemtjänstlaget är vi vänner och trivs eller på det här boendet får vi ett friskvårdsbidraget. Inte så. Snarare – att här arbetar vi på det här sättet och är särskilt duktiga på det här och börjar du arbeta här så kommer du att bli duktig på just det. Eller här satsar vi på att lära oss mer om det här och det kommer du också att få göra om du börjar arbeta här.


Är ni med? Har ni något sådant? // Lill

LÄS MER:  Tack för Jerusalem Challenge

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

2 Comments on "Här är vi duktiga på det här"

  1. Hej Lill! Jag ser att ingen har svarat på din fråga och den är kanske för svår för vi är inte vana vid att tänka så eller att sticka ut eller så. Det finns väldigt bra boenden i Sverige och vi borde kunna hämta inspiration därifrån men det gör vi inte. Det kallas JANTELAGEN och den lagen är spridd i hela äldreomsorgen. JANTELAGEN finns i alla arbetsgrupper och på alla boenden. Efter många år har jag ännu inte stött på någonstans där det inte är så.

  2. Anders Åbom | 29 maj, 2012 kl. 16:25 | Svara

    Jag hänger på, för frågan är (som vanligt!) intressant! Ja, jantelagen är nog med i spelet, men också andra, mer seriöst välmenande krafter. Vi har en likabehandlings-princip i kommunallagen som innbär att vi inte får erbjuda kommunala insatser på påtagligt olika villkor (inom samma kommun) och avsikten finns ju också tydligt att villkoren ska vara lika över hela landet. En annan sak är kravet på användning av evidensbaserade metoder. Det gäller ju vård men även andra delar av socialtjänsten. Båda dessa faktorer kan utgöra grund för att man eftersträvar en likhet mellan olika enheter, inte profilering och olikhet. Jag tror att den invändning vi skulle få om vi sa att profilera er kan ni ju göra på en mängd sätt som inte står i strid med vare sig likabehandlingsprincipen eller evidens skulle vara ”de sakerna har vi inte tid med”. Vi hinner bara det nödvändigaste. En invändning som nog bara kan ifrågasättas inifrån och från det golv där denna tidsbrist utspelar sig. För jag tror den i hög grad är en myt. Nu om inte förr får jag kanske se hur många här i min kommun som läser den här bloggen… Inom kommunal social verksamhet vet jag bara en slags verksamhet som inte så sällan lyckas sticka ut och profilera sig, det är daglig verksamhet enligt LSS. Men det är ju en annan fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.