Annons

1,3 miljoner

Undersköterskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare, enhetschefer, fysioterapeuter, arbetsterapeuter. Ni är många som nu gör insatser utöver det vanliga och som lyfts fram i olika sammanhang och då och då hyllas på olika sätt (och inte minst i sociala medier). Det är välförtjänt och det är på tiden och i bästa fall kommer den här pandemin att mana på de förändringar som behöver göras inom vården och omsorgen. I allt från organisationsfrågor och samverkan till konkreta arbetsvillkor för dem som arbetar på t ex särskilda boenden eller i hemtjänsten. Så att alla får bättre förutsättningar att göra livet enklare och tryggare för de äldre som är i behov av vården och omsorgen.

Men trots att både äldreomsorgen och de äldres situation har diskuterats mycket de senaste månaderna, är det en grupp som saknas i samtalen och tidningsrubrikerna. Och det är alla de anhöriga som vårdar en närstående i hemmet. Enligt Anhörigas riksförbund är det så många som 1,3 miljoner människor i Sverige som hjälper och vårdar en närstående. Alla vårdar inte en äldre person och alla som gör det är inte äldre själva. Fast en hel del av de 1,3 miljonerna gör det och många av dem var trötta redan innan Coronan. När dagverksamheter och andra sociala aktiviteter har stängts ner pga smittorisken, lever många anhöriga dygnet runt med en person som kan behöva ständig omsorg och passning.

Mer än hälften av all vård och omsorg i hemmet utförs av anhöriga och under pandemin mer än så eftersom en del väljer bort hemtjänst och särskilda boenden av rädsla för att smittas av Covid-19. De anhöriga kämpar på i tysthet, men även deras villkor behöver förändras och förbättras.

LÄS MER:  Hundradagarsexperimentet

Med det sagt, vill vi önska er en skön vecka. Glöm inte att dricka!

Om skribenten

Lill Jansson
Redaktör för Äldrenytt.se
Telefon: 0735-315237 | Twitter: lilljansson | E-post: lill@minsektor.se

1 Comment on "1,3 miljoner"

  1. Jag kan bara instämma i inlägget. Som anhörigkonsulent har jag under våren samtalat med många anhöriga som verkligen har det tufft. En del isoleras hemma med en sjuk närstående som behöver tillsyn dygnet runt. Barnen kan inte komma hem och avlasta. Andra är rädda för att söka hjälp av hemtjänsten på grund av smittorisken. Några brottas med om de ska acceptera att en närstående flyttar in på boende, för gör de det så vet de inte när de kan träffa sin närstående härnäst. Dagverksamheter är stängda och växelvis korttidsboende rekommenderas man nyttja bara i yttersta nödfall. Demensutredningar är lagda på is, vilket också fördröjer att stödinsatser beviljas. Så de som faktiskt mist någon närstående livspartner eller förälder i covid-19. De som inte kunnat ta ett ordentligt avsked. Jag upplever att många, speciellt de äldre, ”tiger och lider”. Som anhörigkonsulent kan jag inte göra så mycket mer än att lyssna och försöka hjälpa till att uppehålla hoppet om att vardagen ska bli ”normal” så småningom. Jag önskar också att anhörigas situation kunde lyftas fram mer i media, för nu är det väldigt tyst om dem som äldreomsorgen till stora delar vilar på. De är också hjältar, som så många andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.